Hej gott folk!
Det har nu gått över ett år sedan jag transplanterades med stamceller från "Gretchen", min tyska donator.
Första halva året vill jag sammanfatta som kämpigt med en oerhörd trötthet som ständigt hängde tungt i min kropp. Inte hade jag någon vidare matlust heller, vilket resulterade i en viktnedgång på 15 kilo.
Med små steg började jag återhämta mej och efter det halvåret började jag ta mej ut på långpromender igen. Numer går jag och hunden Igor ungefär 1 mil varje dag, varannan dag styrketränar jag också. Konditionen är tillbaks och musklerna likaså. Känns jävligt skönt ska ni veta!
Förra veckan gjordes en stor 1-årskontroll på Sahlgrenska, hematologiska avdelningen. Alla provsvar är ännu inte klara, men det ser lovande ut med normala blodvärden, de otäcka cellerna som gjorde mej sjuk går inte längre att spåra och benmärgen visar 100% donator!!!
Även om jag varit förkyld och sjuk sedan Lucia i december, eftersom immunförsvaret har börjat om från början och gjort mej till en nyfödd bebis, är jag så jävla glad att jag får vara med i matchen igen! Jag får uppleva och känna ordet "VARDAG" som under sjukdomsperioden inte existerade. Tidigare var det ett skälsord för mej -nu är det lyx! Jag kan fortfarande krama om alla jag älskar.
Jag vill tacka alla er som har ställt upp för mej och visat att ni finns!
Mamma och Pappa!
Alla läkare (speciellt Krista, Mats och Jan-Erik!) och all sjukhuspersonal på Sahlgrenska -utan er hade det här inlägget aldrig skrivits! Det ska ni vara väldigt stolta över.
Till alla er i liknande situation: ge aldrig upp! Även när det känns som mörkast, tänk då på att det kommer bättre tider. Det kräver blod, svett, tårar och tid, men det kommer att vara värt det.
Jag hoppas innerligt att det är slut på skiten nu och att jag aldrig mer ska behöva ta upp den här bloggen igen.
Jag är inte rädd för min egen död.
Men jag är rädd för att dö för tidigt.
KRAMA ALLA DU ÄLSKAR!
Kram från mej!
.JPG)
