Det här får bli min årskrönika.
Man kan väl konstatera att året 2011 började och slutade i katastrof.
Vid förra nyåret hade jag ingenstans att bo, kroppen la av, jag fick synrubbningar, bröt armen och inget var särskilt bra eller roligt.
Månaderna gick, våren och sommaren kom. Livet vände och jag fick en jävligt bra tid. Jag började jobba allt mer och gjorde även en del arbete åt SVT drama. Att koppla ihop cancer med min kropp var något som blev otänkbart. Äntligen kände jag mej som "gamla" Kristin igen!
Hösten kom och den känslan höll i sej. Jag träffade mycket vänner, var ute nästan varje helg, gjorde roliga saker när jag hade lust för det, tränade 90 minuter varje dag och tog långa promenader med Igor. Jag kände mej stark.
Minns ni att jag, dagen innan jag började känna mej dålig igen, skrev att jag inte ens tänkt tanken på vad som skulle hända med mej om jag skulle bli sjuk igen. Det känns läskigt! Eller var det så att jag kroppen redan där kände på sej något?! Skit samma. Sjuk blev jag ju i alla fall.
-HELVETES JÄVLA SKIT!!! Detta ingick inte i mina planer; att spendera den förmodligen bästa tiden i livet mellan 25-30 med att kämpa för att överleva cancer. RÖV!
Men 2012, det är då det vänder! 2012 ska göra mej frisk!
Det är först nu inför transplantationen som det går upp för mej att jag fortfarande har en framtid. Jag ska bli bra igen. Jag ska inte dö.
Vid min förra cellgiftsbehandling var jag nära att ge upp. Det var så jävla jobbigt! Så går det några veckor och man nästan glömmer det som varit hemskt.
På måndag är det dags igen.
Vid de jobbiga stunderna får man tänka på att ta det en dag i taget, om det känns ännu värre får man tänka i timmar eller t.o.m. minut för minut. Det går aldrig att förklara för någon hur det känns. Inte ens om man är närvarande. Det är ett ständigt illamående, och inte som vid kräksjuka då det faktiskt känns skönt en liten stund efter att man fått upp något. Nej, vid cellgifter eskalerar känslan av illamående efter varje gång... Samtidigt kryper det i hela kroppen, man vill inte sitta, ligga eller stå. Det känns som om man proppas full med gifter tills dess att det är på vippen att kroppen lägger av.
Men tänk, om jag då mår så dåligt..........hur illa måste inte leukemicellerna då må?!? HA HA! Det kan ni ha era små jävla äckliga as!
2012 blir ett cancerutrotningens år, ett tillfrisknande år, mitt år!
Jag vet hur fint livet kan vara och det är dit jag ska tillbaks igen.
GOTT NYTT ÅR PÅ ER ALLA!
lördag
onsdag
28 december 2011
Nähänä. Det blir inga cellgifter idag. Jääääää!
Mina blodvärden hade inte riktigt gått upp ännu och procentsatsen av leukemiceller har gått från ca 70% ner till 9% (Allt under 5% räknas som remission.)
Därför tyckte läkarna att man kunde vänta ytterligare ett par dagar, dvs tills på måndag. Då slipper jag alltså må kass på självaste nyårsafton. Skönt!
Ryktet går även att dom har hittat en donator till mej. Transplantationen kommer att ske om 4-5 veckor. Läskigt, men bra på samma gång. Det finns ju inget annat alternativ för min del. Ska få mer information om det inom kort.
Då så, då vet ni att jag INTE kommer att kräkas in det nya året...!
tisdag
27 december 2011
Tänka sej, jag fick komma hem till Tråvad över jul. Det var precis så lugnt som jag hade önskat ihop med brorsan, Madelene, Lilly, mamma, pappa och Igor.
Idag var jag åter på Sahlgrenska för att göra ett benmärgsprov. Jag minns ingenting utav det. Än en gång; Dormicum är bra skit!
Så släpptes nästa bomb: ny cellgiftsbehandling inleds redan imorgon kväll! Vilket innebär en nyårsafton i kräkningarnas tecken.
torsdag
22 december 2011
Jag är hemma i Kaverös på permission!
Ska tillbaks till hematologen imorgon bitti för nya prover, sedan kan jag förhoppningsvis åka till Tråvad över helgen.
Har aldrig brytt mej mindre om julen än vad jag gör nu. Det skulle kunna vara vilken helg som helst, men jag slipper i alla fall det där äckliga rummet på infektionskliniken.
Tindra. Glittra. Stråla. Fröjda.
-Ta dej i röven!
Ska tillbaks till hematologen imorgon bitti för nya prover, sedan kan jag förhoppningsvis åka till Tråvad över helgen.
Har aldrig brytt mej mindre om julen än vad jag gör nu. Det skulle kunna vara vilken helg som helst, men jag slipper i alla fall det där äckliga rummet på infektionskliniken.
Tindra. Glittra. Stråla. Fröjda.
-Ta dej i röven!
15 december 2011
Fortfarande kvar på Östra. Magsmärtorna borta. Men feberjäveln vägrar ge sej och CVK'n har ballat ur så det sticks i armarna istället som nu börjar bli helblå... HATAR detta jävla liv! Nä, jag är inte munter, käck och stark. Men jag tillåter också mej själv att inte vara det! Hej.
fredag
9 december 2011
Nu har man hittat vad som är på tok med min mage; en typ av vinterkräksjuka som ger så här svåra buksmärtor! Och eftersom det är ett virus och jag just nu lever utan immunförsvar så kan det dra ut lite på tiden. Så helgen fortsätter att spenderas på infektionsisoleringen på Östra sjukhuset tillsammans med min räddning; morfinet!
9 december 2011
Kort uppdatering från sjukhussängen.
Igår startade jag dagen med att åka ambulans för att jag hade överförjävliga magsmärtor så jag inte kunde gå. Resterande torsdag spenderade jag åt diverse provtagningar, kontraströntgen, lungröntgen och härliga doser morfin. Efter ett tag kom även feber, så jag får nu intravenös antibiotika.
Man misstänkte tarminfektion alternativt sviter efter cellgifterna eller någon form av vinterkräksjuka. Därför flyttades jag till isoleringen på Östra sjukhuset, där jag ligger nu.
Magsmärtorna har nu lugnat sej och jag hoppas att det går åt rätt håll!
måndag
5 december 2011
Tacka Gud (eller vem fan du vill...) för att jag inte är Jehovas. Annars hade jag aldrig kunnat få blodpåfyllning idag.
Och TACK snälla osjälviska donator som genast gjorde mej lite piggare!
Världens bästa Mari var med på Öppenvården idag och tog lite nya bilder också. Kolla in hennes blogg om ni behagar! www.marinilsson.se
Och TACK snälla osjälviska donator som genast gjorde mej lite piggare!
Världens bästa Mari var med på Öppenvården idag och tog lite nya bilder också. Kolla in hennes blogg om ni behagar! www.marinilsson.se
söndag
4 december 2011
Vet ni?! Sedan 2009 skiter jag fullständigt i julfirandet. Trots att jag egentligen gillar den traditionen.
I år finns det i alla fall en alldeles extra viktig grej jag önskar mej av Tomten; att få fortsätta mina cellgiftsbehandlingar hemma i min lägenhet!!!!!!!
TÄNK! Livet vore redan lättare om jag visste att det gick att genomföra... Men förmodligen skulle man väl bli fattigare än en kyrkråtta för att ha råd med sådana drömmar.
Så, god jävla jul då!
4 december 2011
Igår var den värsta dagen i mitt liv -utan tvekan!!!
Fy fan va jag har mått dåligt den här gången. Det är t.o.m. så illa att jag har svårt att skriva om det. Droppet var så segt och ville aldrig ta slut, spänningar i hela kroppen och feber på toppen av det. Kräkningarna avlöste varandra hela tiden. FYYY FAAAN!!!
Vet inte om jag någonsin kommer att ta upp det här igen...
Nu; förhoppningsvis hemgång.
Fy fan va jag har mått dåligt den här gången. Det är t.o.m. så illa att jag har svårt att skriva om det. Droppet var så segt och ville aldrig ta slut, spänningar i hela kroppen och feber på toppen av det. Kräkningarna avlöste varandra hela tiden. FYYY FAAAN!!!
Vet inte om jag någonsin kommer att ta upp det här igen...
Nu; förhoppningsvis hemgång.
tisdag
29 november 2011
Då var det igång igen då...
Hittills har det gått ganska bra. Jag mår inte speciellt illa (peppar peppar!) och jag har t.o.m. haft besök här idag av fina Mari.
Cellgiftsbehandlingarna ser lite annorlunda ut än sist. Nu får jag olika typer av cellgifter i droppform hela tiden på dygnet istället och vad som finns i vätskorna är tydligen lite annat. Varför kan jag egentligen inte riktigt svara på.
Gårdagen började med att jag fick sätta in en CVK vid mitt högra nyckelben igen. En saftdrink med Dormicum och sedan bar det iväg till operationsavdelningen. Den narkossköterskan var väldigt gullig och han höll min hand hela tiden. Sedan fick jag både röntga CVK'n, för att se så att den satt rätt, och ett ultraljud på hjärtat gjordes för att se så att det verkade kapabelt till att genomgå cellgifterna. Jag fick grönt kort på båda två!
Åter på avdelningen väntade mamma & pappa. Det blev ytterligare läkarundersökningar och information.
Det mesta av det ni just läste i ovanstående stycket kommer jag knappt ihåg! Hihi...
Jag har sagt det förut och jag säger det igen; Dormicum är en härlig drog! Man är fortfarande skärpt och medveten i situationen, men betydligt lugnare och minnet sviker. Men detta är ju faktiskt bara bra! Jag minns inget av obehag från igår.
Min filosofi är att ta den hjälp som finns, det finns liksom ingen idé att försöka spela tuff eller ha ont i onödan...
För det andra tror jag att jag kanske håller på att bli dum i huvudet eller något.
Jag känner mej positiv och mest som vanligt faktiskt! Chocken kanske inte har lagt sej än, vad vet jag... Förmodligen kommer väl någon sorts dipp här framöver ändå.
Vissa av sjuksköterskorna, undersköterskorna och kuratorn kom in till mej igår med huvudet på sned och tittade på mej med en sådan typisk "stackars-dej-blick" och säger egentligen inte så mycket vettigt. Jag hatar sånt! Bara så ni vet. Pjåska inte med mej, tyck inte synd om mej, säg inte att jag har det värst (för det finns alltid dom som har det värre) och klappa mej inte på huvudet!
Detta blir då en sådan krock när jag försöker att hålla huvudet uppe för att orka klara av det här både pyskiskt och fysiskt.
Mitt mål är, och har alltid varit, att få fortsätta vara Kristin och inte den här jävla sjukdomen som jag har haft oturen att få i min kropp.
Jag tror att det är min hjärna som är smartare än mej själv just nu, det är därför jag reagerar som jag gör...
Vill avsluta med ett varmt tack till alla er som på så flera olika sätt har visat att ni bryr er och finns där för mej!!! Jag känner att ni finns.
Hittills har det gått ganska bra. Jag mår inte speciellt illa (peppar peppar!) och jag har t.o.m. haft besök här idag av fina Mari.
Cellgiftsbehandlingarna ser lite annorlunda ut än sist. Nu får jag olika typer av cellgifter i droppform hela tiden på dygnet istället och vad som finns i vätskorna är tydligen lite annat. Varför kan jag egentligen inte riktigt svara på.
Gårdagen började med att jag fick sätta in en CVK vid mitt högra nyckelben igen. En saftdrink med Dormicum och sedan bar det iväg till operationsavdelningen. Den narkossköterskan var väldigt gullig och han höll min hand hela tiden. Sedan fick jag både röntga CVK'n, för att se så att den satt rätt, och ett ultraljud på hjärtat gjordes för att se så att det verkade kapabelt till att genomgå cellgifterna. Jag fick grönt kort på båda två!
Åter på avdelningen väntade mamma & pappa. Det blev ytterligare läkarundersökningar och information.
Det mesta av det ni just läste i ovanstående stycket kommer jag knappt ihåg! Hihi...
Jag har sagt det förut och jag säger det igen; Dormicum är en härlig drog! Man är fortfarande skärpt och medveten i situationen, men betydligt lugnare och minnet sviker. Men detta är ju faktiskt bara bra! Jag minns inget av obehag från igår.
Min filosofi är att ta den hjälp som finns, det finns liksom ingen idé att försöka spela tuff eller ha ont i onödan...
För det andra tror jag att jag kanske håller på att bli dum i huvudet eller något.
Jag känner mej positiv och mest som vanligt faktiskt! Chocken kanske inte har lagt sej än, vad vet jag... Förmodligen kommer väl någon sorts dipp här framöver ändå.
Vissa av sjuksköterskorna, undersköterskorna och kuratorn kom in till mej igår med huvudet på sned och tittade på mej med en sådan typisk "stackars-dej-blick" och säger egentligen inte så mycket vettigt. Jag hatar sånt! Bara så ni vet. Pjåska inte med mej, tyck inte synd om mej, säg inte att jag har det värst (för det finns alltid dom som har det värre) och klappa mej inte på huvudet!
Detta blir då en sådan krock när jag försöker att hålla huvudet uppe för att orka klara av det här både pyskiskt och fysiskt.
Mitt mål är, och har alltid varit, att få fortsätta vara Kristin och inte den här jävla sjukdomen som jag har haft oturen att få i min kropp.
Jag tror att det är min hjärna som är smartare än mej själv just nu, det är därför jag reagerar som jag gör...
Vill avsluta med ett varmt tack till alla er som på så flera olika sätt har visat att ni bryr er och finns där för mej!!! Jag känner att ni finns.
fredag
25 november 2011
25 november, ytterligare ett datum att lägga på minnet.
Nu är det bekräftat; leukemin har kommit tillbaks in i min kropp!
Det är som ett enda stort kaos, samtidigt som jag är lugn som en filbunke.
Detta är på något sätt ändå vad jag har gått och väntat på hela veckan. Nu är det skönt att ha det svart på vitt. Jag har cancer.
Det värsta är ju alltid att inte veta sanningen.
Mamma och pappa följde med mej upp på provtagningen. Ganska snart förstod jag att något inte var rätt. Krista kom in och sa att dom hade hittat blaster i blodet från blodprovet i måndags. Nu ville hon göra ett benmärgsprov för att vara på den säkra sidan.
Redan här visste jag.
Jag drack mitt Dormicum (lugnande medel som gör susen i sånna här lägen, men sitter inte kvar i kroppen särskilt länge) och sedan gjordes undersökningen. Det gick skitbra, om jag själv får säga det. Min underbara läkare Krista är den riktig fena på det där. Åååh, jag är så tacksam för att hon finns kvar som min läkare!!!
Sedan fick vi åka hem. Fortfarande i chock åkte vi till Frölunda Torg för att inhandla nya bekväma innetofflor, tre par nya mjukisbyxor, söta sockor med rosetter, två bekväma och fina koftor och ett linne att ha på sjukhuset framöver.
Efter det åkte vi hem till min lägenhet och jag fick julpynta i köket.
Jag lagade middag, köttfärssås med pasta, och rödvin därtill.
Självklart är vi fortfarande i chocktillstånd allihop, men samtidigt; så skönt att få agera som en helt vanlig fredagskväll. Det har nog alltid varit min räddning! Inte fan blir man gladare av att sitta och stirra på varandra och säga "åh vad hemskt" tusen gånger om tills man kräks på varandra. Nej, jag har ett stort behov av att fortfarande få känna mej som "Kristin" trots allt som händer...
Ni är många som hör av er, jag blir rörd av varenda tanke ni sänder.
Samtidigt är jag ledsen för att jag inte orkar höra av mej just nu. Jag måste låta stormen lugna sej och att jag själv ska förstå vad som håller på att hända...
På måndag läggs jag in på avdelning 141, hematologen, på nytt.
Insättning av CVK (central venkateter) och på måndag kväll eller tisdag morgon sätter cellgifterna igång.
Jag har lika svårt som ni att förstå att JAG har leukemi, blodcancer.
Jag tittar på min kropp och förstår ingenting!
Tänk, ingenting blir någonsin som man har tänkt sej!
Nu är det bekräftat; leukemin har kommit tillbaks in i min kropp!
Det är som ett enda stort kaos, samtidigt som jag är lugn som en filbunke.
Detta är på något sätt ändå vad jag har gått och väntat på hela veckan. Nu är det skönt att ha det svart på vitt. Jag har cancer.
Det värsta är ju alltid att inte veta sanningen.
Mamma och pappa följde med mej upp på provtagningen. Ganska snart förstod jag att något inte var rätt. Krista kom in och sa att dom hade hittat blaster i blodet från blodprovet i måndags. Nu ville hon göra ett benmärgsprov för att vara på den säkra sidan.
Redan här visste jag.
Jag drack mitt Dormicum (lugnande medel som gör susen i sånna här lägen, men sitter inte kvar i kroppen särskilt länge) och sedan gjordes undersökningen. Det gick skitbra, om jag själv får säga det. Min underbara läkare Krista är den riktig fena på det där. Åååh, jag är så tacksam för att hon finns kvar som min läkare!!!
Sedan fick vi åka hem. Fortfarande i chock åkte vi till Frölunda Torg för att inhandla nya bekväma innetofflor, tre par nya mjukisbyxor, söta sockor med rosetter, två bekväma och fina koftor och ett linne att ha på sjukhuset framöver.
Efter det åkte vi hem till min lägenhet och jag fick julpynta i köket.
Jag lagade middag, köttfärssås med pasta, och rödvin därtill.
Självklart är vi fortfarande i chocktillstånd allihop, men samtidigt; så skönt att få agera som en helt vanlig fredagskväll. Det har nog alltid varit min räddning! Inte fan blir man gladare av att sitta och stirra på varandra och säga "åh vad hemskt" tusen gånger om tills man kräks på varandra. Nej, jag har ett stort behov av att fortfarande få känna mej som "Kristin" trots allt som händer...
Ni är många som hör av er, jag blir rörd av varenda tanke ni sänder.
Samtidigt är jag ledsen för att jag inte orkar höra av mej just nu. Jag måste låta stormen lugna sej och att jag själv ska förstå vad som håller på att hända...
På måndag läggs jag in på avdelning 141, hematologen, på nytt.
Insättning av CVK (central venkateter) och på måndag kväll eller tisdag morgon sätter cellgifterna igång.
Jag har lika svårt som ni att förstå att JAG har leukemi, blodcancer.
Jag tittar på min kropp och förstår ingenting!
Tänk, ingenting blir någonsin som man har tänkt sej!
tisdag
24 november 2011
Fina Ni!
Jag har den senaste 1½ veckan varit dålig och haft halsfluss, feber och känt mej allmänt svag. I måndags tog jag beslutet att kolla upp mina blodvärden, eftersom jag alltid blir nojig och orolig ifall "det" har kommit tillbaka... Pappa följde med upp till provtagningen och det var inga muntra besked den här gången.
Hb: 115
Vita: 2,0 (!!!!!!!!)
Tpk: 135
Krista säger att det låga värdet kan bero på min halsfluss och hon skrev genast ut Kåvepenin (pencillin), men hon sa också att jag skulle återkomma på fredag (imorgon) kl 11 för att ta nya blodprover. Så, här har jag gått hela veckan hemma hos mamma och pappa och bara väntat... Imorgon är det fredag. Imorgon vet jag förmodligen. Har jag leukemi igen eller inte?!?
"Hej kära jag!
När jag skriver det här brevet har jag ingen aning om vilket besked jag kommer att få på fredag...
Antingen kommer jag att vara glad som en lärka och fira i dyraste champagnen på Systemet, vara evigt tacksam för livet och känna lyckoruset pulsera i kroppen.
...eller så blir det den dagen jag har bävat för sedan 2009!
Om det blir så, så kan jag redan nu säga att jag är hemskt ledsen för min egen skull! Men också för alla fina dom runt omkring mej.
Vad fan ska det vara bra för?!? Har jag inte redan haft min beskärda del av kakan?!
Jag skulle bli så oerhört ledsen och förtvivlad över de faktum att jag ytterligare får möta cancerdöden i en tuff boxningsmatch, och därmed helt förbruka mina chanser att kunna bli biologisk mamma. Och att tappa min otroligt vackra Pulp Fiction-frisyr som jag äntligen lyckats spara ut efter 2 års tid, plus den onda sanningen om att hela mitt liv skulle raseras på nytt.
Det skulle alltså kunna bli en fröjdefull jul...........eller en jävligt hård julklapp detta året.
Just nu är jag så glad, stolt och nöjd över vad jag har i mitt liv. Jag har en familj och bästa vännerna man kan ha. Jag har världens bästa hund, bästa lägenheten, härligaste jobbet, roligaste fritiden, en tjusig karl att tänka på och jag känner att jag verkligen trivs med mej själv och vet mycket väl vem jag själv är... Man kan lugnt säga att jag trivs med livet!
Så SNÄLLA KROPPEN; GÖR MEJ INTE BESVIKEN PÅ FREDAG!!!
Jag lovar att kämpa vidare oavsett besked.
Men hörrödu cancer; du kommer aldrig att få ta mej i alla fall, så ge upp att ens försöka!"
Jag har den senaste 1½ veckan varit dålig och haft halsfluss, feber och känt mej allmänt svag. I måndags tog jag beslutet att kolla upp mina blodvärden, eftersom jag alltid blir nojig och orolig ifall "det" har kommit tillbaka... Pappa följde med upp till provtagningen och det var inga muntra besked den här gången.
Hb: 115
Vita: 2,0 (!!!!!!!!)
Tpk: 135
Krista säger att det låga värdet kan bero på min halsfluss och hon skrev genast ut Kåvepenin (pencillin), men hon sa också att jag skulle återkomma på fredag (imorgon) kl 11 för att ta nya blodprover. Så, här har jag gått hela veckan hemma hos mamma och pappa och bara väntat... Imorgon är det fredag. Imorgon vet jag förmodligen. Har jag leukemi igen eller inte?!?
"Hej kära jag!
När jag skriver det här brevet har jag ingen aning om vilket besked jag kommer att få på fredag...
Antingen kommer jag att vara glad som en lärka och fira i dyraste champagnen på Systemet, vara evigt tacksam för livet och känna lyckoruset pulsera i kroppen.
...eller så blir det den dagen jag har bävat för sedan 2009!
Om det blir så, så kan jag redan nu säga att jag är hemskt ledsen för min egen skull! Men också för alla fina dom runt omkring mej.
Vad fan ska det vara bra för?!? Har jag inte redan haft min beskärda del av kakan?!
Jag skulle bli så oerhört ledsen och förtvivlad över de faktum att jag ytterligare får möta cancerdöden i en tuff boxningsmatch, och därmed helt förbruka mina chanser att kunna bli biologisk mamma. Och att tappa min otroligt vackra Pulp Fiction-frisyr som jag äntligen lyckats spara ut efter 2 års tid, plus den onda sanningen om att hela mitt liv skulle raseras på nytt.
Det skulle alltså kunna bli en fröjdefull jul...........eller en jävligt hård julklapp detta året.
Just nu är jag så glad, stolt och nöjd över vad jag har i mitt liv. Jag har en familj och bästa vännerna man kan ha. Jag har världens bästa hund, bästa lägenheten, härligaste jobbet, roligaste fritiden, en tjusig karl att tänka på och jag känner att jag verkligen trivs med mej själv och vet mycket väl vem jag själv är... Man kan lugnt säga att jag trivs med livet!
Så SNÄLLA KROPPEN; GÖR MEJ INTE BESVIKEN PÅ FREDAG!!!
Jag lovar att kämpa vidare oavsett besked.
Men hörrödu cancer; du kommer aldrig att få ta mej i alla fall, så ge upp att ens försöka!"
onsdag
16 november 2011
Tanken slog mej imorse när jag öppnade ögonen.
-Jag har inte ens tänkt tanken på vad som skulle hända ifall jag fick ett återfall imorgon. Givetvis blev jag genast livrädd, men å andra sidan kom jag på att det faktiskt är väldigt skönt att jag inte går omkring och funderar på det heller. Eller jo, självklart gör jag ju det, men jag menar rent konkret vad som skulle ske rent praktiskt sett... Man skulle tappa håret igen, tvingas gå igenom alla jobbiga cellgiftsbehandlingar, stamcellstransplanteras.............om man nu skulle klara det hela vägen fram i så fall.
Men nej, så ska jag inte tänka! Händer det så händer det och då får jag ta tag i det just då. Men JUST NU mår jag väldigt bra. Kroppen känns stark och jag är envis som en oxe!
-Jag har inte ens tänkt tanken på vad som skulle hända ifall jag fick ett återfall imorgon. Givetvis blev jag genast livrädd, men å andra sidan kom jag på att det faktiskt är väldigt skönt att jag inte går omkring och funderar på det heller. Eller jo, självklart gör jag ju det, men jag menar rent konkret vad som skulle ske rent praktiskt sett... Man skulle tappa håret igen, tvingas gå igenom alla jobbiga cellgiftsbehandlingar, stamcellstransplanteras.............om man nu skulle klara det hela vägen fram i så fall.
Men nej, så ska jag inte tänka! Händer det så händer det och då får jag ta tag i det just då. Men JUST NU mår jag väldigt bra. Kroppen känns stark och jag är envis som en oxe!
torsdag
10 oktober 2011
Visst har man kommit till självinsikt då man fattar att brösten känns mot magen och att röva känns mot ryggen....och att man dessutom ger själva fan i det?!? :) :) :)
Winter 2011 -here I am!
Winter 2011 -here I am!
tisdag
1 november 2011
"Innan jag ens hunnit stiga upp ur sängen på morgonen har jag redan hunnit säga "jag älskar dej" minst 50 gånger. Resten av dagen spenderar jag åt att plocka upp efter hans skit. När han skäller på mej svarar jag bara med ett leende och när jag försöker prata med honom så lägger han bara huvudet på sned... Trots allt är han världens bästa sambo! "
Igor är äntligen på bättringsvägen.
Matte jobbar på och det är mycket med det mesta...
Igor är äntligen på bättringsvägen.
Matte jobbar på och det är mycket med det mesta...
måndag
17 oktober 2011
Vi från Kaverös kämpar på.
Det går maginfluensa i bekantskapskretsen och jag tillhör en av dom som hänger med huvudet. Men mej är det bannemej inte synd om, om man jämför med Igor! Han kastrerades i torsdags och fick hemska komplikationer och var tvungen att köras till akuten vid djursjukhuset i Skara i lördags. Där ligger han sedan dess med dropp, antibiotika och morfin. Det gör så jädra ont i mattes hjärta!!! Det är nästan lite rätt åt mej att jag ligger här och kräks.
Förhoppningsvis får han bli hämtad imorgon, men då kan inte jag vara med...
Igor gillar kooooooojv.
Det går maginfluensa i bekantskapskretsen och jag tillhör en av dom som hänger med huvudet. Men mej är det bannemej inte synd om, om man jämför med Igor! Han kastrerades i torsdags och fick hemska komplikationer och var tvungen att köras till akuten vid djursjukhuset i Skara i lördags. Där ligger han sedan dess med dropp, antibiotika och morfin. Det gör så jädra ont i mattes hjärta!!! Det är nästan lite rätt åt mej att jag ligger här och kräks.
Förhoppningsvis får han bli hämtad imorgon, men då kan inte jag vara med...
Igor gillar kooooooojv.
tisdag
fredag
onsdag
5 oktober 2011
Det är många som har hört av sej om att det verkar vara struligt att kommentera här på bloggen. Jag hittar inget fel, men jag hoppas att det löser sej snarast.
Tack alla ni som har hört av er till mej på ett eller annat sätt!
Tack alla ni som har hört av er till mej på ett eller annat sätt!
söndag
onsdag
28 september 2011
God kväll!
Nu ska vi reda ut den här situationen när det gäller ett och annat.
För det första har jag varit på läkarbesök med Krista idag. Hon gick igenom mina senaste blodprovsresultat och sa att allt såg friskt och normalt ut. -Applåder!
För det andra är det redan 2 år sedan, den 21:a september för att vara exakt, som jag kom i remission (dvs blev fri från cancern). Attans att jag inte visste vilken dag det var, då hade jag nämligen firat, men det går även att göra i efterhand. Nu återstår "bara" 3 år tills jag blir friskförklarad.
Det tredje är att jag i fortsättningen inte behöver lämna blodprover mer än var tredje månad(!) framöver. Tokigt, men mycket mycket bra!
Och så var det en till sak som jag skulle vilja ta upp; BARN.
Ett lite känsligt ämne, men egentligen ser jag ingen anledning till att göra någon stor grej av det heller.
Så här är det: man sa till mej redan innan jag skulle börja med cellgiftsbehandlingarna att det fanns viss risk att man kunde bli steril efteråt.
Det blev inte jag.
Men om det någon gång i framtiden skulle vara så att leukemin kommer tillbaks så tvingas jag i så fall genomgå en stamcellstransplatation, och innan man gör transplantationen krävs det att man får en mycket hög dos av cellgifter som slår ut alla fortplantningsorgan i kroppen. Efter detta skulle man alltså nästintill bli garanterat steril.
Jag har tänkt mycket på det där. Jag älskar barn och har alltid sett mej själv bli mamma en vacker dag, så det skulle innebära en stor sorg om jag aldrig skulle få chansen att bära och ta hand om ett...
Därför har jag tagit kontakt med reproduktionsmedicinsavdelningen på Sahlgrenska för att undersöka de olika möjligheterna för att säkra sina kort. Idag fick jag svaret att det är grönt ljus för att kunna plocka ut ägg och frysa ner för framtiden. Detta är något som jag förhoppningsvis inte kommer att behöva använda mej utav, men det är ändå lugnande för själen att veta att mina mamma-chanser om möjligt är något större.
Ytterligare en sak jag har fått höra är att jag ska undvika att bli gravid innan friskförklaringen, men att det ändå är upp till mej själv. Att bli gravid kan i sej också vara en risk för ett återfall i sjukdomen.
Allt är en övervägning och om vad man tycker är värt att riskera...
Det är ju liksom själva fan att det inte bara är cancer och en fråga om liv eller död det rör sej om. ALLT annat vävs ju också in.
Jaja, idag lever jag i ruset av goda nyheter i alla fall!
Nu ska vi reda ut den här situationen när det gäller ett och annat.
För det första har jag varit på läkarbesök med Krista idag. Hon gick igenom mina senaste blodprovsresultat och sa att allt såg friskt och normalt ut. -Applåder!
För det andra är det redan 2 år sedan, den 21:a september för att vara exakt, som jag kom i remission (dvs blev fri från cancern). Attans att jag inte visste vilken dag det var, då hade jag nämligen firat, men det går även att göra i efterhand. Nu återstår "bara" 3 år tills jag blir friskförklarad.
Det tredje är att jag i fortsättningen inte behöver lämna blodprover mer än var tredje månad(!) framöver. Tokigt, men mycket mycket bra!
Och så var det en till sak som jag skulle vilja ta upp; BARN.
Ett lite känsligt ämne, men egentligen ser jag ingen anledning till att göra någon stor grej av det heller.
Så här är det: man sa till mej redan innan jag skulle börja med cellgiftsbehandlingarna att det fanns viss risk att man kunde bli steril efteråt.
Det blev inte jag.
Men om det någon gång i framtiden skulle vara så att leukemin kommer tillbaks så tvingas jag i så fall genomgå en stamcellstransplatation, och innan man gör transplantationen krävs det att man får en mycket hög dos av cellgifter som slår ut alla fortplantningsorgan i kroppen. Efter detta skulle man alltså nästintill bli garanterat steril.
Jag har tänkt mycket på det där. Jag älskar barn och har alltid sett mej själv bli mamma en vacker dag, så det skulle innebära en stor sorg om jag aldrig skulle få chansen att bära och ta hand om ett...
Därför har jag tagit kontakt med reproduktionsmedicinsavdelningen på Sahlgrenska för att undersöka de olika möjligheterna för att säkra sina kort. Idag fick jag svaret att det är grönt ljus för att kunna plocka ut ägg och frysa ner för framtiden. Detta är något som jag förhoppningsvis inte kommer att behöva använda mej utav, men det är ändå lugnande för själen att veta att mina mamma-chanser om möjligt är något större.
Ytterligare en sak jag har fått höra är att jag ska undvika att bli gravid innan friskförklaringen, men att det ändå är upp till mej själv. Att bli gravid kan i sej också vara en risk för ett återfall i sjukdomen.
Allt är en övervägning och om vad man tycker är värt att riskera...
Det är ju liksom själva fan att det inte bara är cancer och en fråga om liv eller död det rör sej om. ALLT annat vävs ju också in.
Jaja, idag lever jag i ruset av goda nyheter i alla fall!
21 september 2011
Det är då själva fan...!
Har haft en underbar vecka på Sicilien med sol, värme, bad, vin, pasta och massa italienare.
Så gick jag till sjukhuset för att ta nya prover inför läkarbesöket nästa vecka.
Så här såg dom ut:
Hb: 124
Lpk: 3,2(!!!)
Tpk: 179
Varför ska dom vita visa så lågt värde?!? Nu när jag äntligen känner mej pigg och frisk... Värdet ska vanligtvis ligga mellan 3,5-7 så mitt värde ligger alltså lite i underkant.
Jag HATAR att gå omkring och oroa mej varenda dag för att mattan plötsligt ska ryckas undan under mina fötter!!!
Snälla kroppen, visa mej finare värden snarast!
Har haft en underbar vecka på Sicilien med sol, värme, bad, vin, pasta och massa italienare.
Så gick jag till sjukhuset för att ta nya prover inför läkarbesöket nästa vecka.
Så här såg dom ut:
Hb: 124
Lpk: 3,2(!!!)
Tpk: 179
Varför ska dom vita visa så lågt värde?!? Nu när jag äntligen känner mej pigg och frisk... Värdet ska vanligtvis ligga mellan 3,5-7 så mitt värde ligger alltså lite i underkant.
Jag HATAR att gå omkring och oroa mej varenda dag för att mattan plötsligt ska ryckas undan under mina fötter!!!
Snälla kroppen, visa mej finare värden snarast!
7 september 2011
Nu har tröttheten gått över och jag har jobbat som vanligt hela veckan. Så gött! Man tror liksom aldrig att man ska bli pigg igen när man är så där trött som jag var...
Ute blåser och regnar det. -Men det skiter jag i, för imorgon åker jag och Rebecka till Sicilien!!!
En hel vecka av sol, bad, vin, italiensk färskglass, värme, 4-stjärnigt hotell, sandstränder och finaste sällskapsdamen.
Ute blåser och regnar det. -Men det skiter jag i, för imorgon åker jag och Rebecka till Sicilien!!!
En hel vecka av sol, bad, vin, italiensk färskglass, värme, 4-stjärnigt hotell, sandstränder och finaste sällskapsdamen.
måndag
29 augusti 2011
Dagsformen: fortfarande trött och seg i kroppen, men jag har lyckats att INTE gå och lägga mej i sängen en enda gång -än!
Hela helgen var hopplös. Hela lördag och söndag spenderades i sängen, helt oförmögen att orka göra något annat.
Har som sagt kollat upp mina blodvärden och dom visade inga tecken på återkomst av leukemi. Sköldkörtelhormonvärdet var okej, men jag har "råkat" ta liten extrados den senaste tiden, så det kan ju vara så enkelt att kroppen blivit trött av det.
För säkerhets skull ska jag till Karlanderska och kolla upp mina kvinnliga hormonvärden också nu på torsdag. Allt för att utesluta konstigheter i kroppen. Det känns ändå bra att kolla upp det också, med tanke på att kroppen verkar ha blivit urlakad på många andra grejer också under behandlingstiden. Tänker då i synnerhet på sköldkörtelhormonet, B12-bristen och energidepån (fatique).
Har bokat in mej på en 90-minuter lång avslappningsmassage imorgon. En present från pappa & mamma. Ska bli så jävla gött! Min kropp kommer förmodligen att klappa händerna och jubla inifrån.
Hela helgen var hopplös. Hela lördag och söndag spenderades i sängen, helt oförmögen att orka göra något annat.
Har som sagt kollat upp mina blodvärden och dom visade inga tecken på återkomst av leukemi. Sköldkörtelhormonvärdet var okej, men jag har "råkat" ta liten extrados den senaste tiden, så det kan ju vara så enkelt att kroppen blivit trött av det.
För säkerhets skull ska jag till Karlanderska och kolla upp mina kvinnliga hormonvärden också nu på torsdag. Allt för att utesluta konstigheter i kroppen. Det känns ändå bra att kolla upp det också, med tanke på att kroppen verkar ha blivit urlakad på många andra grejer också under behandlingstiden. Tänker då i synnerhet på sköldkörtelhormonet, B12-bristen och energidepån (fatique).
Har bokat in mej på en 90-minuter lång avslappningsmassage imorgon. En present från pappa & mamma. Ska bli så jävla gött! Min kropp kommer förmodligen att klappa händerna och jubla inifrån.
lördag
onsdag
24 augusti 2011
Nu har det hänt igen.
Jag har blivit så rysligt fasligt trött som min kropp tenderar att bli emellanåt.
Det är vad en del kallar "fatique" tror jag. Det är som om jag är vaken, men min kropp fortfarande sover... Detta dygnet har jag behövt sova 13 timmar -än så länge.
Som alltid tar man ju till tanken på att det skulle kunna vara leukemin som har kommit tillbaks, så jag fick åka till sjukhuset och ta prover.
Hb: 125
Vita: 3,7
Tpk: 208
Alltså frisk vad gäller leukemin och normalt sköldkörtelhormonvärde.
Tröttheten återstår som ett mysterium, men min egen teori är att fröken Ohlsson (jag) kanske har tränat lite för mycket på sistone eller om det helt enkelt varit lite för mycket att allt.
Det enda jag vet av erfarenhet är att vänta ut tröttheten tills den går över. Suck...!
Jag borde tamejfan alltid ha en flaska bubbel på kylning för sådana här tillfällen... Just ikväll hade mamma och pappa redan varit förutseende. Skål!
Jag har blivit så rysligt fasligt trött som min kropp tenderar att bli emellanåt.
Det är vad en del kallar "fatique" tror jag. Det är som om jag är vaken, men min kropp fortfarande sover... Detta dygnet har jag behövt sova 13 timmar -än så länge.
Som alltid tar man ju till tanken på att det skulle kunna vara leukemin som har kommit tillbaks, så jag fick åka till sjukhuset och ta prover.
Hb: 125
Vita: 3,7
Tpk: 208
Alltså frisk vad gäller leukemin och normalt sköldkörtelhormonvärde.
Tröttheten återstår som ett mysterium, men min egen teori är att fröken Ohlsson (jag) kanske har tränat lite för mycket på sistone eller om det helt enkelt varit lite för mycket att allt.
Det enda jag vet av erfarenhet är att vänta ut tröttheten tills den går över. Suck...!
Jag borde tamejfan alltid ha en flaska bubbel på kylning för sådana här tillfällen... Just ikväll hade mamma och pappa redan varit förutseende. Skål!
söndag
21 augusti 2011
Sitter och tittar på "Livsfarliga bröst" som sänds i TV4+ just nu.
Det handlar om en ung tjej som har mist både sin mormor och sin mamma i bröstcancer och nu undersöker hon sina risker i att eventuellt också kunna bli drabbad.
På vägen möter hon många människor som insjuknat, går under behandling eller är färdigbehandlade.
Så mycket som stämmer, så mycket att tänka på, så mycket som jag förstår, så mycket sorg, så mycket kärlek, så mycket medkänsla, så många minnen.
Rekommenderar att se här!
Det handlar om en ung tjej som har mist både sin mormor och sin mamma i bröstcancer och nu undersöker hon sina risker i att eventuellt också kunna bli drabbad.
På vägen möter hon många människor som insjuknat, går under behandling eller är färdigbehandlade.
Så mycket som stämmer, så mycket att tänka på, så mycket som jag förstår, så mycket sorg, så mycket kärlek, så mycket medkänsla, så många minnen.
Rekommenderar att se här!
fredag
12 augusti 2011
Ikväll har jag gjort det -jag har druckit rödvin på den fina utsiktsplatsen ihop med en fin vän. (Rebecka!)
Fan det är allt bra fint att vara vid liv ändå!
Tänk på det.
Här sitter jag; semestern är slut, musiken från Way out west dånar in genom fönstret och för en stund blir jag väldigt avundsjuk på alla som är där, magen är så där härligt semestermjuk och mygggbetten kliar som satan. Fast det gör inget... Allt är så mycket finare och bättre än cancer!
Fan det är allt bra fint att vara vid liv ändå!
Tänk på det.
Här sitter jag; semestern är slut, musiken från Way out west dånar in genom fönstret och för en stund blir jag väldigt avundsjuk på alla som är där, magen är så där härligt semestermjuk och mygggbetten kliar som satan. Fast det gör inget... Allt är så mycket finare och bättre än cancer!
tisdag
2 augusti 2011
Gårdagens provsvar:
Hb: 119
Vita: 3,6
Tpk: 162
Efter provtagningen satte jag musiken i öronen och sprang hela vägen hem till Kaverös. Det kändes som en stor jävla käftsmäll åt sjukdomen! HA! Där fick du ditt as!!!
Imorgon bär det av mot Gotland. Yeeeey!
Hb: 119
Vita: 3,6
Tpk: 162
Efter provtagningen satte jag musiken i öronen och sprang hela vägen hem till Kaverös. Det kändes som en stor jävla käftsmäll åt sjukdomen! HA! Där fick du ditt as!!!
Imorgon bär det av mot Gotland. Yeeeey!
fredag
29 juli 2011
Ni får ursäkta det dåliga bloggandet, men jag känner inte att jag har så mycket nytt att komma med för tillfället.
Det är sommar, sol och varmt och då orkar man inte så mycket mer än att fly utomhus så fort man inte jobbar... Mindre än en vecka kvar till semester på Gotland.
Men håll utkik; jag ger inte upp bloggandet än!
Det är sommar, sol och varmt och då orkar man inte så mycket mer än att fly utomhus så fort man inte jobbar... Mindre än en vecka kvar till semester på Gotland.
Men håll utkik; jag ger inte upp bloggandet än!
tisdag
12 juli 2011
Pappa
Finns det någon som har akut personlig jour dygnet runt så är det min pappa!
Så fort jag behöver hjälp ringer jag honom och då förväntas han har en lösning på alla problem, vad det än gäller, som en allt-i-allo.
För att bara dra några exempel;
* När jag i mars köpte min lägenhet drog han med hela sin stab för att renovera och göra iordning den. På bara två veckor var allting klart.
* När jag häromnatten cyklade på ett öppet fält och det började åska precis ovanför mitt huvud och tvingades fly in i närmsta ladugård, ringde jag pappa som var på middag hos vänner och han åkte genast 2 mil bara för att hämta mej.
* När jag startade upp mitt företag var (och är) han den som tog hand om allt krångligt pappersarbete och agerade sekreterare åt mej.
* Förra veckan trodde jag att jag hade låst inne Igor i lägenheten. Ringde pappa och började engagera honom i det hela. Sen visade det sej att jag bara glömt nyckeln i låset... Ooops.
* Jag råkade nämna för pappa att det skulle vara bra för Igor med en enkel inhängnad då vi är på besök i Tråvad. Samma helg stod en gigantisk egenhändigt gjord hundgård på plats.
Men det allra finaste är att han aldrig verkar tycka att det är jobbigt. Han suckar oftast och säger med ett leende att "det är ganska spännande att vara din pappa" eller att "det är vad föräldrar är till för".
Han är världens finaste pappa han, MIN pappa!
Finns det någon som har akut personlig jour dygnet runt så är det min pappa!
Så fort jag behöver hjälp ringer jag honom och då förväntas han har en lösning på alla problem, vad det än gäller, som en allt-i-allo.
För att bara dra några exempel;
* När jag i mars köpte min lägenhet drog han med hela sin stab för att renovera och göra iordning den. På bara två veckor var allting klart.
* När jag häromnatten cyklade på ett öppet fält och det började åska precis ovanför mitt huvud och tvingades fly in i närmsta ladugård, ringde jag pappa som var på middag hos vänner och han åkte genast 2 mil bara för att hämta mej.
* När jag startade upp mitt företag var (och är) han den som tog hand om allt krångligt pappersarbete och agerade sekreterare åt mej.
* Förra veckan trodde jag att jag hade låst inne Igor i lägenheten. Ringde pappa och började engagera honom i det hela. Sen visade det sej att jag bara glömt nyckeln i låset... Ooops.
* Jag råkade nämna för pappa att det skulle vara bra för Igor med en enkel inhängnad då vi är på besök i Tråvad. Samma helg stod en gigantisk egenhändigt gjord hundgård på plats.
Men det allra finaste är att han aldrig verkar tycka att det är jobbigt. Han suckar oftast och säger med ett leende att "det är ganska spännande att vara din pappa" eller att "det är vad föräldrar är till för".
Han är världens finaste pappa han, MIN pappa!
onsdag
6 juli 2011
Ikväll har livet verkligen varit snällt mot mej!
Vid 21-tiden var det så varmt i lägenheten att jag satte på mej mina nyinköpta löparskor och flydde utomhus tillsammans med Igor.
Först gick vi till den nyinvigda hundgården som ligger här uppe vid en liten sjö i skogen. Igor träffade massa hundkompisar och fick busa så mycket dom orkade. Lite löjligt kanske, men det gör mej glad att se honom trivas med livet. Mattes hjärta!
Sedan bar det av åt ett helt annat håll mot vad vi har gått tidigare. Det är också en bra grej med att ha hund; man går väldigt mycket och lär sej orientera bättre i sin nya hemmiljö.
Jag vet inte vad detta området kallas som jag hamnade i, men det var helt fantastiskt! Jag blev lyrisk, ja kanske nästintill frälst av vad jag såg!!! Först utsikten över både centrum, Älvsborgsbron och skärgården. Sedan alla stora konstiga hus där på höjden med gator som är allt annat än raka. Lummiga och blomstrande trädgårdar med utemöbler, bersåer och punschverandor. Doften av smultron låg i luften. Som toppen på allt detta visade sej en helt fantastisk solnedgång. Och som om inte det vore nog så kom ett rådjur och skuttade omkring där i skogsbrynet... Nästan som Slottsberget, fast ännu mysigare! Jag fick gåshud och försökte lägga känslan på minnet genom att ta några bilder. Givetvis gör dom sej inte riktigt rättvisa, men bättre än ingenting.
Dit ska jag ta med mej någon fin vän och dricka vin på klipporna tilsammans med!
Så började jag tänka på så mycket saker på hemvägen... Om att det finns så mycket saker som jag vill uppleva innan jag trillar av pinnen! Och jag tänker inte på stora saker som att skaffa hus, barn och att ha en blomstrande karriär.
Jag menar sådana saker som hände ikväll till exempel. Eller att få höra Lilly sjunga på sin allra första skolavslutning, eller att köpa frukost efter en morgonpromenad på Gotland, eller att bada bastu och sedan hoppa i en isvak, eller byta pelargoner med Ida när vi blir pensionärer, eller att sitta på brorsans balkong och filosofera till sent på natten igen...
Usch, jag låter så klyschig när jag försöker förklara, men ni får väl tolka det som ni vill... Det är svårt att sätta pränt på vad man tycker och tänker ibland, för att jag analyserar och grubblar hela tiden! Men jag tror att det är bra, då sorterar och rensar man upp i all skit i hjärnkontoret.
Nog filosoferat för idag, nu ska jag sova.
Vid 21-tiden var det så varmt i lägenheten att jag satte på mej mina nyinköpta löparskor och flydde utomhus tillsammans med Igor.
Först gick vi till den nyinvigda hundgården som ligger här uppe vid en liten sjö i skogen. Igor träffade massa hundkompisar och fick busa så mycket dom orkade. Lite löjligt kanske, men det gör mej glad att se honom trivas med livet. Mattes hjärta!
Sedan bar det av åt ett helt annat håll mot vad vi har gått tidigare. Det är också en bra grej med att ha hund; man går väldigt mycket och lär sej orientera bättre i sin nya hemmiljö.
Jag vet inte vad detta området kallas som jag hamnade i, men det var helt fantastiskt! Jag blev lyrisk, ja kanske nästintill frälst av vad jag såg!!! Först utsikten över både centrum, Älvsborgsbron och skärgården. Sedan alla stora konstiga hus där på höjden med gator som är allt annat än raka. Lummiga och blomstrande trädgårdar med utemöbler, bersåer och punschverandor. Doften av smultron låg i luften. Som toppen på allt detta visade sej en helt fantastisk solnedgång. Och som om inte det vore nog så kom ett rådjur och skuttade omkring där i skogsbrynet... Nästan som Slottsberget, fast ännu mysigare! Jag fick gåshud och försökte lägga känslan på minnet genom att ta några bilder. Givetvis gör dom sej inte riktigt rättvisa, men bättre än ingenting.
Dit ska jag ta med mej någon fin vän och dricka vin på klipporna tilsammans med!
Så började jag tänka på så mycket saker på hemvägen... Om att det finns så mycket saker som jag vill uppleva innan jag trillar av pinnen! Och jag tänker inte på stora saker som att skaffa hus, barn och att ha en blomstrande karriär.
Jag menar sådana saker som hände ikväll till exempel. Eller att få höra Lilly sjunga på sin allra första skolavslutning, eller att köpa frukost efter en morgonpromenad på Gotland, eller att bada bastu och sedan hoppa i en isvak, eller byta pelargoner med Ida när vi blir pensionärer, eller att sitta på brorsans balkong och filosofera till sent på natten igen...
Usch, jag låter så klyschig när jag försöker förklara, men ni får väl tolka det som ni vill... Det är svårt att sätta pränt på vad man tycker och tänker ibland, för att jag analyserar och grubblar hela tiden! Men jag tror att det är bra, då sorterar och rensar man upp i all skit i hjärnkontoret.
Nog filosoferat för idag, nu ska jag sova.
tisdag
21 juni 2011
Finns det något bättre sätt att fira livet idag än med tårta, champagne, min fina brorsfamilj, Igor och världens bästa sjuksyrra Camilla?!?
HEJ DÅ CANCER!!! MÅ DU TAMEJFAN ALDRIG VISA DEJ I MITT LIV IGEN!
840 sprutor senare är denna studiebehandling äntligen avslutad! Bilden visar bara en omgång av tio. Alltså 30 veckor sammanlagt. 30 veckor(!!!) av trötthet, allergiska reaktioner, feber, magont, ömmande lår och konstiga biverkningar. Klart som korvspad att det skulle firas!!!
HEJ DÅ CANCER!!! MÅ DU TAMEJFAN ALDRIG VISA DEJ I MITT LIV IGEN!
840 sprutor senare är denna studiebehandling äntligen avslutad! Bilden visar bara en omgång av tio. Alltså 30 veckor sammanlagt. 30 veckor(!!!) av trötthet, allergiska reaktioner, feber, magont, ömmande lår och konstiga biverkningar. Klart som korvspad att det skulle firas!!!
söndag
19 juni 2011
På tisdag kväll tar jag sista sprutan för alltid!
Jag kommer inte att sakna dessa ständigt infekterade, ömmande, buckliga och kliande lår.
Jag kommer inte att sakna dessa ständigt infekterade, ömmande, buckliga och kliande lår.
lördag
11 juni 2011
Varje morgon när jag går upp och ser mej själv i spegeln ser jag ärret vid mitt högra nyckelben från min CVK, inkörsporten för cellgifterna som jag hade insatt i flera månader. Det är tack vare den jag lever!
Jag tänker också på vad min stackars lilla kropp får utstå... Förlåt mej! Trots allt är du fantastisk! Att du orkar så mycket som du får gå igenom. Jag gör mitt bästa för att ta hand om dej och se till att du mår bra, även de dagar då du strejkar mot min vilja. Tillsammans är vi starka, min kropp och jag!!!
måndag
6 juni 2011
En sån pissdag!
Sprutorna tar ut sin fulla rätt i min lilla kropp. Det är varmt och klibbigt och dessutom är jag förkyld -igen.
Skulle kunna säga att jag hatar skiten, men det gör jag inte. Go IL2+Ceplene go!
Sprutorna tar ut sin fulla rätt i min lilla kropp. Det är varmt och klibbigt och dessutom är jag förkyld -igen.
Skulle kunna säga att jag hatar skiten, men det gör jag inte. Go IL2+Ceplene go!
söndag
29 maj 2011
Förra veckans värden:
Hb: 123
Vita: 3,8
Tpk: 190
...och jag skulle äntligen vilja berätta vad jag har vetat ett tag.
Jag har sökt mitt drömjobb som frisör/sminkös på SVT, och har nu fått förtroendet att ha min praktik där i tv-huset på Lindholmen!!!
Mitt första projekt blir att vara med och hjälpa till vid inspelningarna av "Hinsehäxan" i sommar, med start veckan efter midsommar. Det är en serie som ska sändas i tre delar á 60 minuter under 2012. Dramat grundar sej på en självbiografi av Lillemor Östlin och serien ska utspelas omkring 1960 och 1970-talet. Jag ska även medverka som statist vid ett par tillfällen.
Just nu håller jag på att läsa hela manuset för att få mer inblick i vad som kommer att hända och var inspelningsplatserna kommer att vara, i vilken följd det spelas in o.s.v.
För mej är det här stort och jag är väldigt lycklig över att ens ha fått chansen!
Detta innebär alltså att jag kommer att jobba mer än 25% framöver, uppdelat på salongen och på SVT.
Hb: 123
Vita: 3,8
Tpk: 190
...och jag skulle äntligen vilja berätta vad jag har vetat ett tag.
Jag har sökt mitt drömjobb som frisör/sminkös på SVT, och har nu fått förtroendet att ha min praktik där i tv-huset på Lindholmen!!!
Mitt första projekt blir att vara med och hjälpa till vid inspelningarna av "Hinsehäxan" i sommar, med start veckan efter midsommar. Det är en serie som ska sändas i tre delar á 60 minuter under 2012. Dramat grundar sej på en självbiografi av Lillemor Östlin och serien ska utspelas omkring 1960 och 1970-talet. Jag ska även medverka som statist vid ett par tillfällen.
Just nu håller jag på att läsa hela manuset för att få mer inblick i vad som kommer att hända och var inspelningsplatserna kommer att vara, i vilken följd det spelas in o.s.v.
För mej är det här stort och jag är väldigt lycklig över att ens ha fått chansen!
Detta innebär alltså att jag kommer att jobba mer än 25% framöver, uppdelat på salongen och på SVT.
onsdag
18 maj 2011
Lite bilder från tiden som har flytt.
Inflyttningsfest/födelsedagsfirande:
Köpenhamn med Rebecka:
Inflyttningsfest/födelsedagsfirande:
Köpenhamn med Rebecka:
torsdag
12 maj 2011
Vet ni vaaad?!?
Jag är på så jävla bra humör nuförtiden!!! (Och det är skitlöjligt att jag knappt vågar säga det ifall det skulle få mej på sämre humör efter att jag uttalat det. Jag kallar det skrock.)
Eventuellt något mycket skoj på gång snart... Hoppas hoppas hoppas!
Imorgon drar jag och min kära vapendragare Rebecka till København och stannar tills på måndag.
Vi ska dricka vin, frossa i pølser och dansa nakna intill Havsfruen vid varje solnedgång...
Adios!
Jag är på så jävla bra humör nuförtiden!!! (Och det är skitlöjligt att jag knappt vågar säga det ifall det skulle få mej på sämre humör efter att jag uttalat det. Jag kallar det skrock.)
Eventuellt något mycket skoj på gång snart... Hoppas hoppas hoppas!
Imorgon drar jag och min kära vapendragare Rebecka till København och stannar tills på måndag.
Vi ska dricka vin, frossa i pølser och dansa nakna intill Havsfruen vid varje solnedgång...
Adios!
tisdag
3 maj 2011
Dom senaste veckorna har jag fått en ny ovana; jag MÅSTE sova minst en timma på eftermiddagen och jag förstår verkligen inte varför.
Kanske kan det vara pollenallergi som spökar.
Men jag får ju inte ta anti-histamin, eftersom det i så fall skulle motverka histaminet i sprutorna.
Tanke nummer två är att det skulle kunna vara för låg dos av Levaxinet igen...
Kanske kan det vara pollenallergi som spökar.
Men jag får ju inte ta anti-histamin, eftersom det i så fall skulle motverka histaminet i sprutorna.
Tanke nummer två är att det skulle kunna vara för låg dos av Levaxinet igen...
fredag
29 april 2011
Ögonblick; att sitta i solen och titta på sin hund som springer för glatta livet, vinden blåser till och körsbärsblommorna överöser i ett härligt konfettiregn.
tisdag
26 april 2011
Ett år äldre.
När jag var yngre var jag helt säker på att jag skulle ha barn innan jag var 27, men det blir ju inte alltid som man har tänkt sej.
När jag var yngre var jag helt säker på att jag skulle ha barn innan jag var 27, men det blir ju inte alltid som man har tänkt sej.
onsdag
20 april 2011
Läkarbesök idag och här kommer värdena;
Hb: 128
Vita: 6,5
Tpk: 231
(Man blir lika glad varje gång! SNÄLLA KROPPEN, FORTSÄTT SÅ!)
Jag lämnade in en hel påse med 84 tömda sprutor. Känns alltid lika groteskt efter varje avslutad sprutomgång att se den där påsen.
Krista sa att jag i fortsättningen inte behöver komma mer än var sjätte vecka för att ta blodprover, istället för var tredje som tidigare. Det är ju helt vansinnigt! :) Ett stort steg i rätt riktning...
Jag har tur som fick Krista som min läkare!
Efter provtagningen gick jag för första gången på evigheter in på avdelningen där jag behandlades när jag var sjuk. Så fint att se några av de sjuksköterskor som jag hade då! Några av favoriterna var på plats och vi stod och pratade en stund. En utav dom kände faktiskt inte ens igen mej! Haha, det gillade jag! Jag kan ju förstå att det är lite skillnad på när jag var utan hår, hade en vit nattskjorta på mej och var kopplad till en droppställning, i jämförelse med att ha en nyklippt svart page, arbetskläder och lite mer ork i kroppen än sist vi sågs...
Under eftermiddagen blev det jobb på salongen och imorgon likaså. Sedan ska jag se och höra Trummor & Orgel på Pustervik. Mycket bra musik! Och på långfredag ska jag och Igor ÄNTLIGEN åka hem till mamma och pappa och fira påsk i Tråvad. Jag längtar ihjäl mej!!!
Hb: 128
Vita: 6,5
Tpk: 231
(Man blir lika glad varje gång! SNÄLLA KROPPEN, FORTSÄTT SÅ!)
Jag lämnade in en hel påse med 84 tömda sprutor. Känns alltid lika groteskt efter varje avslutad sprutomgång att se den där påsen.
Krista sa att jag i fortsättningen inte behöver komma mer än var sjätte vecka för att ta blodprover, istället för var tredje som tidigare. Det är ju helt vansinnigt! :) Ett stort steg i rätt riktning...
Jag har tur som fick Krista som min läkare!
Efter provtagningen gick jag för första gången på evigheter in på avdelningen där jag behandlades när jag var sjuk. Så fint att se några av de sjuksköterskor som jag hade då! Några av favoriterna var på plats och vi stod och pratade en stund. En utav dom kände faktiskt inte ens igen mej! Haha, det gillade jag! Jag kan ju förstå att det är lite skillnad på när jag var utan hår, hade en vit nattskjorta på mej och var kopplad till en droppställning, i jämförelse med att ha en nyklippt svart page, arbetskläder och lite mer ork i kroppen än sist vi sågs...
Under eftermiddagen blev det jobb på salongen och imorgon likaså. Sedan ska jag se och höra Trummor & Orgel på Pustervik. Mycket bra musik! Och på långfredag ska jag och Igor ÄNTLIGEN åka hem till mamma och pappa och fira påsk i Tråvad. Jag längtar ihjäl mej!!!
tisdag
19 april 2011
Jag blir rörd av alla era fina kommentarer!
Tanken bakom när jag startade den här bloggen var att jag snabbt insåg hur jobbigt det skulle bli att hålla familj och vänner uppdaterade kring vad som hände med mej. Även om cellgiftsbehandlingarna nu är avslutade så finns det så mycket mer att fortsätta skriva om kring tankar, grubblerier och om hur man egentligen ska våga att leva igen.
Att det sedan skulle tillkomma massa "utomstående" läsare hade jag inte en tanke på, men jag är väldigt glad att ni uppskattar den och det jag skriver om.
Vill också avsluta med att säga att jag finner stort medlidande för alla er sjuka där ute! Världen är så jävla orättvis ibland!!! Men då är det viktigt att se inåt och aldrig ge upp! Var ärlig mot dej själv och alla andra.
En vacker dag sitter du där på gräsmattan med vinden i ditt långa hår, kisar mot solen, känner ett lyckorus knottra sej över hela kroppen och tänker; jag klarade det tamejfan!!! :)
Tanken bakom när jag startade den här bloggen var att jag snabbt insåg hur jobbigt det skulle bli att hålla familj och vänner uppdaterade kring vad som hände med mej. Även om cellgiftsbehandlingarna nu är avslutade så finns det så mycket mer att fortsätta skriva om kring tankar, grubblerier och om hur man egentligen ska våga att leva igen.
Att det sedan skulle tillkomma massa "utomstående" läsare hade jag inte en tanke på, men jag är väldigt glad att ni uppskattar den och det jag skriver om.
Vill också avsluta med att säga att jag finner stort medlidande för alla er sjuka där ute! Världen är så jävla orättvis ibland!!! Men då är det viktigt att se inåt och aldrig ge upp! Var ärlig mot dej själv och alla andra.
En vacker dag sitter du där på gräsmattan med vinden i ditt långa hår, kisar mot solen, känner ett lyckorus knottra sej över hela kroppen och tänker; jag klarade det tamejfan!!! :)
fredag
15 april 2011
Lågenergilampor. Lågenergitvättmaskiner. Lågenergikylskåp. LÅGENERGIKRISTIN!
Sprutorna gör mej så seeeeg. Kroppen vill inte träna eller gå långpromenader med dunigaste vovven i stan... Men det vill jag!
Bara några dagar kvar nu, sen endast en omgång kvar!!!
Sprutorna gör mej så seeeeg. Kroppen vill inte träna eller gå långpromenader med dunigaste vovven i stan... Men det vill jag!
Bara några dagar kvar nu, sen endast en omgång kvar!!!
söndag
3 april 2011
Igår var det bieffekternas stora dag.
Skulle just ta första omgången sprutor på morgonen och något gick väldigt fel.
Jag fick så j***a ont i huvudet, trodde nästan det skulle explodera! Sedan svettades jag så hela mitt linne blev genomvått och massa kräkningar på det. Jag klarade inte att ta riktigt hela sprutan heller. Jag blev ju så jäkla rädd! Ringde sjukhuset, men så himla dumt att det var lördag så ingen på forskningsavdelningen var där. Fick ett mobilnummer till en läkare som hade jour ifall det skulle bli värre.
Tur är att jag har kvar fina Camilla (min gamla sjuksköterska som slutade) i mitt liv! Ringde henne och hon lugnade ner mej lite.
Min egen teori är att det kanske kan ha varit kombinationen av sprutorna och antibiotikan jag åt (men som jag nu frivilligt har avslutat).
Igår kväll och idag har dock gått bra.
Tur att det är nästsista sprutomgången nu... Det här börjar bli drygt.
Skulle just ta första omgången sprutor på morgonen och något gick väldigt fel.
Jag fick så j***a ont i huvudet, trodde nästan det skulle explodera! Sedan svettades jag så hela mitt linne blev genomvått och massa kräkningar på det. Jag klarade inte att ta riktigt hela sprutan heller. Jag blev ju så jäkla rädd! Ringde sjukhuset, men så himla dumt att det var lördag så ingen på forskningsavdelningen var där. Fick ett mobilnummer till en läkare som hade jour ifall det skulle bli värre.
Tur är att jag har kvar fina Camilla (min gamla sjuksköterska som slutade) i mitt liv! Ringde henne och hon lugnade ner mej lite.
Min egen teori är att det kanske kan ha varit kombinationen av sprutorna och antibiotikan jag åt (men som jag nu frivilligt har avslutat).
Igår kväll och idag har dock gått bra.
Tur att det är nästsista sprutomgången nu... Det här börjar bli drygt.
fredag
1 april 2011
Usch, jag gillar inte att jag äter så mycket mediciner igen.
Just nu får jag i mej:
Doxyferm (antibiotika mot förkylningen)
Beheptan (för B12-bristen)
Levaxin (för sköldkörtelhormonbristen)
Omeprazol (för magen)
IL2 (sprutorna)
Ceplene (sprutorna)
Pamol (vid behov pga sprutorna)
Känner mej som ett vandrande apotek... No good! Påminner mej om pillerburken man fick på sjukhuset då det begav sej.
Så ikväll går jag ut på asiatisk restaurang med Askungens tvillingsystrar för att göra det hela lite roligare! Ett glas vin kanske kan få kroppen mjuk och härlig istället...
Just nu får jag i mej:
Doxyferm (antibiotika mot förkylningen)
Beheptan (för B12-bristen)
Levaxin (för sköldkörtelhormonbristen)
Omeprazol (för magen)
IL2 (sprutorna)
Ceplene (sprutorna)
Pamol (vid behov pga sprutorna)
Känner mej som ett vandrande apotek... No good! Påminner mej om pillerburken man fick på sjukhuset då det begav sej.
Så ikväll går jag ut på asiatisk restaurang med Askungens tvillingsystrar för att göra det hela lite roligare! Ett glas vin kanske kan få kroppen mjuk och härlig istället...
måndag
28 mars 2011
Dagens värden!
Hb: 127
Vita: 6,0
Tpk: 197
Efter en 5 veckor lång förkylning fick jag nog och gick till sjukhuset idag.
Snorig, mör i kroppen och utan röst.
Antibiotika i 9 dagar fr.o.m. nu!
Hb: 127
Vita: 6,0
Tpk: 197
Efter en 5 veckor lång förkylning fick jag nog och gick till sjukhuset idag.
Snorig, mör i kroppen och utan röst.
Antibiotika i 9 dagar fr.o.m. nu!
söndag
27 mars 2011
I fredags träffade jag fina Mari som har läst min blogg under en lång tid.
Hon är hobbyfotograf, en väldigt duktig sådan, och jag och Igor fick den äran att fotograferas av henne.
Här är ett urval av bilderna hon tog.
Gå gärna in på marinilsson.se för att se fler bilder eller läs hennes fina blogginlägg HÄR!
Hon är hobbyfotograf, en väldigt duktig sådan, och jag och Igor fick den äran att fotograferas av henne.
Här är ett urval av bilderna hon tog.
Gå gärna in på marinilsson.se för att se fler bilder eller läs hennes fina blogginlägg HÄR!
20 mars 2011
Jag hör ofta "jag fattar inte hur du orkar".
Har funderat på det där också. Hur fan orkar jag???
Som tur är måste jag ju ha gjort det ändå.
Jag är inte religiös eller spirituell över huvudtaget, men ändå känns det som någon sorts extra kraft jag har. Man ger sej fan på att man ska klara det.
Kanske också för att jag vet hur fint livet kan vara. Det är så det ska bli sen! Hoppet om framtiden och Alfons Åbergs farmor. "Man måste ha tråkigt ibland för att veta när det roliga börjar."
Men visst fan har jag varit nere på botten och krälat.
Det hade väl snarare varit konstigt om kroppen inte reagerade på allt som mitt lilla huvud har varit med om.
Det är nästan det värsta, att om man t.ex. skadar ett ben eller har ont någonstans så har man förståelse och medlidande. Men om man har det jobbigt psykiskt så känns det lite tabu och man pratar inte gärna om det. Det är inte bara min situation jag pratar om nu. Det känns allmänt så.
För ett tag sedan började jag med Cipralex, eller anti-depressiv medicin som det också kallas. Jag tycker att det är så jäkla viktigt att folk förstår att man inte är svag för att man väljer den vägen. Snarare visar det ett stort mod och en vilja om sitt eget bästa. Jag var i en ohållbar situation och det här läkemedlet fanns tillgängligt. Varför inte ta det?!?
Sorg kan vara bra på ett sätt, det är en process. Men å andra sidan; hur mycket sorg ska man behöva ta egentligen?
Det är inget jag har planerat att äta för resten av mitt liv. Detta är under en kort period för att få tillbaks den där energin som saknades.
Det är nog svårt för någon som aldrig varit deprimerad att förstå. Men var glad för det i så fall.
Jag tror ju i och för sej att alla människor har någon mörk sida också. Alla bär på små hemligheter eller sorger. Det är det som gör oss till människor. Erfarenheter är ett annat ord.
Har funderat på det där också. Hur fan orkar jag???
Som tur är måste jag ju ha gjort det ändå.
Jag är inte religiös eller spirituell över huvudtaget, men ändå känns det som någon sorts extra kraft jag har. Man ger sej fan på att man ska klara det.
Kanske också för att jag vet hur fint livet kan vara. Det är så det ska bli sen! Hoppet om framtiden och Alfons Åbergs farmor. "Man måste ha tråkigt ibland för att veta när det roliga börjar."
Men visst fan har jag varit nere på botten och krälat.
Det hade väl snarare varit konstigt om kroppen inte reagerade på allt som mitt lilla huvud har varit med om.
Det är nästan det värsta, att om man t.ex. skadar ett ben eller har ont någonstans så har man förståelse och medlidande. Men om man har det jobbigt psykiskt så känns det lite tabu och man pratar inte gärna om det. Det är inte bara min situation jag pratar om nu. Det känns allmänt så.
För ett tag sedan började jag med Cipralex, eller anti-depressiv medicin som det också kallas. Jag tycker att det är så jäkla viktigt att folk förstår att man inte är svag för att man väljer den vägen. Snarare visar det ett stort mod och en vilja om sitt eget bästa. Jag var i en ohållbar situation och det här läkemedlet fanns tillgängligt. Varför inte ta det?!?
Sorg kan vara bra på ett sätt, det är en process. Men å andra sidan; hur mycket sorg ska man behöva ta egentligen?
Det är inget jag har planerat att äta för resten av mitt liv. Detta är under en kort period för att få tillbaks den där energin som saknades.
Det är nog svårt för någon som aldrig varit deprimerad att förstå. Men var glad för det i så fall.
Jag tror ju i och för sej att alla människor har någon mörk sida också. Alla bär på små hemligheter eller sorger. Det är det som gör oss till människor. Erfarenheter är ett annat ord.
27 februari 2011
Yeeeeey! Nu bor jag och Igor i Göteborg igen!!!
Det har varit två dagar av flyttkaos, men nu börjar det se ut som ett riktigt hem.
Imorgon kommer snickaren för att sätta upp väggen till sovrummet, en vägg ska tapetseras och några hundra andra grejer ska fixas. Men det är så roligt, jag älskar sånt här!
Av alla lägenheter i den här huslängan tror jag att jag måste ha köpt den bästa. Jättefin utsikt över stan från den lilla kullen, en hörnlägenhet så jag dessutom har utsikt åt andra hållet också. Och från innegården sett så har jag lägenheten på första våningen, men på den sidan där jag bor blir det som att det vore 2:a våning. Lite svårt att förstå kanske, men jag trivs verkligen bra här!
Tog premiärdoppet i badkaret tidigare ikväll med massa tända ljus och bra musik.
Tack för idag.
God natt!
Det har varit två dagar av flyttkaos, men nu börjar det se ut som ett riktigt hem.
Imorgon kommer snickaren för att sätta upp väggen till sovrummet, en vägg ska tapetseras och några hundra andra grejer ska fixas. Men det är så roligt, jag älskar sånt här!
Av alla lägenheter i den här huslängan tror jag att jag måste ha köpt den bästa. Jättefin utsikt över stan från den lilla kullen, en hörnlägenhet så jag dessutom har utsikt åt andra hållet också. Och från innegården sett så har jag lägenheten på första våningen, men på den sidan där jag bor blir det som att det vore 2:a våning. Lite svårt att förstå kanske, men jag trivs verkligen bra här!
Tog premiärdoppet i badkaret tidigare ikväll med massa tända ljus och bra musik.
Tack för idag.
God natt!
onsdag
23 februari 2011
Måndagens värden:
Hb: 125
Vita: 6,6
Tpk: 258
Levaxinvärdet normalt.
Nu väntas jobb på salongen i två dagar och sedan ska jag skriva överlåtelsen till lägenheten på fredag. Helgen kommer att ägnas åt att bära flyttlådor.
Arrividerci!
Hb: 125
Vita: 6,6
Tpk: 258
Levaxinvärdet normalt.
Nu väntas jobb på salongen i två dagar och sedan ska jag skriva överlåtelsen till lägenheten på fredag. Helgen kommer att ägnas åt att bära flyttlådor.
Arrividerci!
torsdag
17 februari 2011
Mitt älskade lilla hjärta fyller 1 år idag!
Det firas så klart med salami, kycklingfilé och tårta.
Grattis Igor!
Det firas så klart med salami, kycklingfilé och tårta.
Grattis Igor!
onsdag
16 februari 2011
Idag har jag, för första gången på 1,5 år, jobbat på salongen!!!
Alla kunder och människor runt omkring är så fina. Jag har saknat det. En liten glimt av "den gamla Kristin" kom tillbaks idag.
Alla kunder och människor runt omkring är så fina. Jag har saknat det. En liten glimt av "den gamla Kristin" kom tillbaks idag.
2 februari 2011
Jävla skitsjukdomshelvete! Jävla förbannade fatique! Jävla bieffekter av sprutorna! Förbannade tristess! Jävla hjärtesorg! Jävla isfläck! Jävla brutna arm! Jävla ryggmärgsprov! Jävla magnetröntgen! Jävla synrubbning! Jävla kräksjuka! Jävla sjukhusmiljö! Jävla besvikelser! Jävla adresslösa situation! Jävla ensamhet! Jävla orkeslöshet! Jävla skit!
Jag har kämpat.
Jag har verkligen kämpat.
Men nu måste jag få vila.
Fina vänner, ha tålamod med mej!
Jag har kämpat.
Jag har verkligen kämpat.
Men nu måste jag få vila.
Fina vänner, ha tålamod med mej!
måndag
onsdag
26 januari 2011
Där maginfluensan tar slut tar sprutorna vid...
Nej, det är inte konstigt att jag inte sprudlar av lycka nuförtiden.
Bättre tider väntar.
Nej, det är inte konstigt att jag inte sprudlar av lycka nuförtiden.
Bättre tider väntar.
söndag
21 januari 2011
Så har kräksjukan hittat till Tråvad... Fan!
Det är illamående varvat med feberfrosseri.
Nu gäller det att återhämta sej innan sprutorna på onsdag.
Det är illamående varvat med feberfrosseri.
Nu gäller det att återhämta sej innan sprutorna på onsdag.
onsdag
19 januari 2011
LÄGESRAPPORT
Igår var jag hos ögonläkaren. Mest en kontroll för att vara på den säkra sidan angående min "yrsel" eller vad man ska kalla det. Efter några tester visade det sej att mina ögon är utan anmärkning! Alltså var mitt synfel "bara" stressframkallat. Å andra sidan hade det ju varit konstigt om jag INTE hade fått någon sorts reaktion efter allt jag har gått igenom...
Om en vecka börjar ny sprutperiod med Ceplene. Varför går alltid viloperioderna så snabbt?!?
Imorgon ska jag ÄNTLIGEN tillbaks till jobbet efter 18 månader som sjukskriven!!!
Men jag börjar lugnt. Jag återgår till att vara lite PRAO dom första dagarna. Sopa hår, svara i telefonen, damma hyllor och socialisera med gamla kunder och min fina kollega.
Börjar bli trött på livet som ständig resenär. Väskan packas ner, packas upp, packas ner, packas upp...... Men SNART är det 1 mars, vilket innebär flytt! Det är tur att man får bo hos "moster" så länge.
Igår var jag hos ögonläkaren. Mest en kontroll för att vara på den säkra sidan angående min "yrsel" eller vad man ska kalla det. Efter några tester visade det sej att mina ögon är utan anmärkning! Alltså var mitt synfel "bara" stressframkallat. Å andra sidan hade det ju varit konstigt om jag INTE hade fått någon sorts reaktion efter allt jag har gått igenom...
Om en vecka börjar ny sprutperiod med Ceplene. Varför går alltid viloperioderna så snabbt?!?
Imorgon ska jag ÄNTLIGEN tillbaks till jobbet efter 18 månader som sjukskriven!!!
Men jag börjar lugnt. Jag återgår till att vara lite PRAO dom första dagarna. Sopa hår, svara i telefonen, damma hyllor och socialisera med gamla kunder och min fina kollega.
Börjar bli trött på livet som ständig resenär. Väskan packas ner, packas upp, packas ner, packas upp...... Men SNART är det 1 mars, vilket innebär flytt! Det är tur att man får bo hos "moster" så länge.
lördag
15 januari 2011
Nu är jag på väg till Asia spa i Varberg med Marie. Bara hon och jag och en massa avslappning i massagebadet och den varma källan utomhus, vacker utsikt, förhoppningsvis god middag och många skratt (inte helt ovanligt i hennes sällskap!) Det ska bli asasketagött!
tisdag
4 januari 2011
Fr.o.m. 1 mars bor jag nu på Orkestergatan i Kaverös!!!
Köpte och skrev kontrakt igår. (Märkligt nog är killen jag köpte den av ifrån Kvänum...)
Lägenheten är en 1,5:a, men det ska sättas upp en vägg till sovalkoven så att det blir en 2:a istället. Det är en hörnlägenhet, så från köksfönstret har jag utsikt över en liten dunge och från vardagsrummet och sovrummet ser man ut över Flatås. Jättefin utsikt, eftersom huset ligger på en liten kulle.
Köket är nytt i retrostil och kommer från Kvänum Kök.
I vardagsrummet är det orginalgolv från -66, rutigt och snyggt trägolv.
Stor hall med mycket garderober.
Badrum med badkar och plats för min tvättmaskin. Svart golv och vita väggar där.
I övrigt är det vita väggar överallt, så det är inget som man kan störa sej på. I sovrummet har jag dock tänkt att sätta upp en grillig 60/70-tals-tapet.
Alla som bor i huset har tillgång till gemensamt gym och bastu.
Bakom huset finns ett Willys och alldeles nedanför kullen går spårvagnarna som kan ta mej till jobbet på 11 minuter.
Skulle kunna berätta hur mycket som helst, men ni får titta på några bilder istället.
2011 börjar bra va?!
Köpte och skrev kontrakt igår. (Märkligt nog är killen jag köpte den av ifrån Kvänum...)
Lägenheten är en 1,5:a, men det ska sättas upp en vägg till sovalkoven så att det blir en 2:a istället. Det är en hörnlägenhet, så från köksfönstret har jag utsikt över en liten dunge och från vardagsrummet och sovrummet ser man ut över Flatås. Jättefin utsikt, eftersom huset ligger på en liten kulle.
Köket är nytt i retrostil och kommer från Kvänum Kök.
I vardagsrummet är det orginalgolv från -66, rutigt och snyggt trägolv.
Stor hall med mycket garderober.
Badrum med badkar och plats för min tvättmaskin. Svart golv och vita väggar där.
I övrigt är det vita väggar överallt, så det är inget som man kan störa sej på. I sovrummet har jag dock tänkt att sätta upp en grillig 60/70-tals-tapet.
Alla som bor i huset har tillgång till gemensamt gym och bastu.
Bakom huset finns ett Willys och alldeles nedanför kullen går spårvagnarna som kan ta mej till jobbet på 11 minuter.
Skulle kunna berätta hur mycket som helst, men ni får titta på några bilder istället.
2011 börjar bra va?!
lördag
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
