31 decmeber 2009

GOTT NYTT ÅR!!!

Har precis varit ute på en långpromenad och träffade mina gamla frisörklasskompisar, Sofia & Johanna. Jädrigt kall och hal promenad idag. Nu återstår bara att laga vit choklad-pannacotta, marinera fläskfilé, göra potatiskakor och lägga bubblet på kylning, sen ska jag lägga fötterna på soffan och invänta tolvslaget.

Skål för ett gladare 2010!

27 december 2009

Hoppas att ni, liksom jag, har haft en riktigt fin jul!
Under helgen har det blivit mycket tv-tittande. Såg bl.a. "Vi hade i alla fall tur med vädret -igen" och "Tropic Thunder". Av en slump drar dom samma billiga skämt, i båda filmerna, om cancer. I den förstnämnda låtsats pappan att han är dödssjuk i cancer och ordet upprepas säkert 20 gånger på 1 minut. I den andra drar dom ett skämt om att den ena killen ska tänka på sin leukemisjuka hund för att bli ledsen. Plats för skratt...
Jättekul... Verkligen.

24 december 2009

GOD JUL!!!
Här har vi redan hunnit med Kalle Anka, julklappsöppning och julgröten.
Nästa anhalt blir Tomten (passande, dagen till ära...) för att äta julmat och träffa släkten.

23 december 2009

Dan före dan och det är mammas tur att fylla år. Hurra!
Mamma får en lite rumsrenare tårt-variant.


Jag är i Tråvad och inväntar julen, att mamma ska sluta jobba och att Carl & Madelene och Alessandro ska kommit hit ikväll...!
Har ännu inte fått någon julstämning i kroppen, men jag tror att mycket beror på att jag inte har varit ute på stan och letat julklappar eller lyssnat på julmusik, bakat pepparkakor, träffat kompisar på diverse glöggkvällar, varit på julfester eller ätit någon julmat.
Men skit samma, i år är ett lite annorlunda år bara.

Jag har som vanligt inte skickat några julkort, så därför vill jag önska alla trogna och tillfälliga bloggläsare en riktigt GOD JUL!!!

20 december 2009

Anders slaskade ju, så nu jädrar får vi känna på hur det biter i kinderna!!!
Kallt, men fint och precis laaaaaagom mycket vitt på marken.
By the way, jag är i Tråvad nu. Har varit på permission sedan igår. Febern försvann innan jul, tack vare antibiotikan och att mina värden börjat stiga uppåt igen. Men jag har blivit så jäkla snuvig istället. Nej, det är ingen som har smittat mej och jag har inte varit utomhus särskilt mycket. Däremot har det varit så förbannat kallt uppe på avdelningen. En dag var det 16 grader. Alla går omkring och huttrar. Det är SJUKT att man blir sjuk på sjukhuset...
Eftersom min feber var så utdragen så trodde min fantastiska läkare Krista att det kan ha varit bakterier som hade fått fäste i min CVK (nålen som jag har haft inopererad vid nyckelbenet), så för säkerhets skull fick jag ta bort den i fredags. För någon som är ovetande om hur det är att ha en sådan, så kan jag berätta att det var en stor befrielse!!!!! Den har alltid hängt i vägen, man har alltid sett plåsterplasten i vilka kläder man än har haft på sej och känslan av att se sej själv i spegeln med två slangar hängandes har ju inte varit särskilt uppiggande. Imorse stod jag i duschen och kunde för första gången sen i somras duscha med vattenstrålen ovanifrån, sen tog jag på mej ett linne och jag såg helt normal ut igen. Jag erkänner att jag faktiskt fällde en tår för att jag var så glad!
Och håret på huvudet har börjat titta ut. Jag har en "lugg" på höger sida som kanske är 1,5 cm lång och om man känner på hela hjässan så finns det en massa grova strån. Ögonfransarna är täta men än så länge ganska korta och jag har fått några ögonbrynsstrån mittemellan ögonen (givetvis...) Jag är fortfarande varulvens motsats, men ändå. Varje litet steg är stort.

Ni vet att jag har två stora fobier. FOBIER, inte rädslor.
Nålar och tandläkare.
Jag har fått tampas med båda under hela hösten. Dragit tänder, gjort benmärgsundersökningar, tagit influensavaccin och stuckit in nålar här och där. Men det är lika bra att vänja sej. Efter nyår ska jag börja med en behandling som innebär att jag ska ta 2 sprutor/dag på mej själv(!) i magen i 18 månader framöver. Detta för att stimulera immunförsvaret, dom vita blodkropparna, för att OM jag skulle få ett återfall så har kroppen bättre chans att bryta ner dom elaka cellerna igen och vad jag har förstått så förhindrar det även till viss del att det blir ett återfall. Men jag är inte 100% insatt i det här ännu. Efter nyår ska det bli ett läkarmöte och jag kommer att få mer information. Den här behandlingen är frivillig, men jag känner att jag gör allt som går att göra, eftersom det inte blev någon transplantation för mej. Det får kanske bli som lite terapi för mej och min nålfobi också.

Nu ska jag åka tillbaka till Göteborg och stickas lite i armvecket istället. (En negativ sak med att ha tagit bort CVK'n dock.) Måste ta prover för att se att infektionen nu helt är borta, så att jag kan skrivas ut och åka hem till lägenheten och veta att jag får stanna där.

Over & out för denna gång!

18 december 2009

Idag är det Alessandros födelsedag!!!!!
HURRA HURRA HURRA HURRA!



Hmmm, jag undrar vilken tårta han vill ha?!?

17 december 2009

Ladies and gentlemen,
jag är feberfri!!! Yuhuuu!
MEN, jag måste stanna kvar ett tag till eftersom jag måste fortsätta med antibiotikan...
Jätteledsen över att jag inte kan få vara hemma och sjunga "ja må han leva" för min apa imorgon! :(

16 december 2009

Äntligen har dom hittat felet på mej!!!
Det är en sorts bakterier, med ett fint namn som jag inte kommer ihåg, som har letat sej ut till blodet. Tydligen inte alls särskilt ovanligt när man har så pass lågt immunförsvar som jag har. Bakterierna kan till och med ha kommit från mej själv, men att kroppen inte har orkat ta hand om dom och då resulterade det i kaos.
Dom bytte antibiotikatyp igår (vet inte varför) så det var därför jag blev sämre och har i princip sovit bort 2 dygn.
Men nu är jag tillbaks på Meronem och det ska förhoppningsvis skrämma skiten ur bakterierna!

15 december 2009

Lägesrapport:
Har legat i sängen hela dagen med feber och ytterligare frossa. Känner mej lite snuvig också.
Sjukhuspersonalen var så söta och kom med extrafiltar och värmedyna. (En sån MÅSTE jag köpa för att ha hemma! Det var så jäkla skönt och den höll värmen i över en och en halv timma.)
Känns som att hela den här dagen bara försvann, eftersom jag har sovit bort halva dagen och det känns som att jag lever i en bubbla. Jag knaprar Panodil och nyligen fick jag blodtransfusion, eftersom jag har haft en sån jäkla huvudvärk som grädde på moset. Så jag hoppas verkligen att huvudvärken berodde på det och att det försvinner snart. Men jag känner igen symptomen så väl när blodvärdet är lågt. Jag vaknar med spränghuvudvärk som ofta sitter i hela dagen och det gör ont på ett speciellt sätt. Det var ju så dom första symptomen visade på att jag var sjuk. Men skillnaden då och nu är att det inte finns cancerceller i benmärgen.
Nu är det bara att invänta att värdena vänder.

15 december 2009

Igår blev jag utskriven från sjukhuset, eftersom jag inte hade haft feber på ett dygn. Jätteglad tog jag bilen till Tråvad för att hälsa på mamma och pappa och för att försöka få någon sorts julstämning som jag ännu inte har känt av alls. Halvvägs dit, ungefär vid Alingsås, började jag skaka och hacka tänder. Jag vred på högsta värmen och tänkte att det nog var därför att det var så kallt ute. Väl hemma i Tråvad rusade jag raka vägen upp till mitt gamla rum och la mej under ett duntäcke, två filtar, tre tjocka tröjor och värmefläkten på högsta drag. En timme låg jag där och förökte få upp värmen, sen kom febern tillbaka. 39,5!
Så det blev en resa tur och retur, men den här gången orkade jag inte köra själv, så mamma skjutsade mej hit till Sahlgrenska. Tillbaks på ruta ett med intravenös antibiotika fyra gånger per dygn. Men visst var det ett snyggt rymningsförsök ändå?!
Vaknade i natt av feberfrossa igen och fick då 1000 mg Panodil och ytterligare en sån dos nu på morgonen då jag hade 39,2. Man svettas härliga floder efteråt vill jag lova! Under natten har jag bytt tröja två gånger och lakanen en gång.
Just det. Igår kväll började jag blöda näsblod också, i båda näsborrarna dessutom. När man har lågt trombocytvärde (som gör att blodet koagulerar) så är blodet lika lättrinnande som vatten och det stoppar aldrig. Jag fick köra upp två bomullsgrejer (som tandläkaren brukar lägga i kinderna) med något blodstoppande som luktade skit. Dessutom blev det påfyllning av trombocyter och massa tabletter för att hindra blödningarna. Det är tur att man är på rätt ställe när något sånt där händer och jag tänker inte åka härifrån förrän jag verkligen känner mej 100% bra den här gången. Jag måste medge att det känns lite olustigt när febern är så pass hög... Hoppas verkligen på att mitt immunförsvar bättrar sej snart så att jag blir kvitt den här skiten!

13 december 2009

Tillbaks på avdelning 141.
Feber: 38,7
Fan!
Hoppas på ett kortvarigt besök.

Glad Lucia...

8 december 2009

Jag är ju som en gammal julgran från förra året!
Alla barren har redan ramlat av för längesen.

5 december 2009

Nu har jag och Alessandro gjort gräddkola. Den skulle visst kokas i en halvtimma -till Ales stora förtjusning!
HA HA HA!
Det är kärlek när stackarn försöker se road ut när han blir tvingad...

2 december 2009

Dagens!
* Kortvarigt besök på Bruna stråket. Provsvaren dalar som dom ska.
* Trött.
* Konstruerade ett pepparkakshus som jag blev ganska nöjd med.
* Julkalendern i år är skit, som vanligt.
* Har fått ny frisyr. Svart page. Alessandro tycker att jag liknar hans moster(???)
* Har just blivit övergödd på tomtegröt och glögg.
* Funderar skarpt över namn till vår blivande familjemedlem, en svart bichon havanais. Jag gillar Boris eller Igor.



"Jul, jul. Tindra för helvete."

30 november 2009

Hemma igen på Nohlgården!
Konstigt nog känner jag mej stum.
Jag vet, det är inte ofta det händer.
Vet inte vad man kan säga.
Även om behandlingarna är klara så är jag livrädd för att fira.
Fick sista påsen cellgifter imorse och sjukhuslukten sitter fortfarande i mina kläder. Det kanske är därför...
Även om behandlingarna är avslutade så är min hjärna som ett tilltrasslat garnnystan. Det är inte som att "nu är det över, nu är det precis som vanligt igen" och låtsas som att ingenting har hänt. Ångesten har hela tiden skavt i bakhuvudet och det lär nog ta tid innan man lär sej hantera den. Men jag hoppas att det är som alla påstår; att tiden läker sår...

Nu över till gårdagens inlägg.
Jag var ett tag riktigt orolig för hur mina kropp skulle tackla det låga immunförsvarsvärdet jag hade.
-Det visade sej vara fel!
Herr Bråttom i blå dräkt, som springer omkring på nätterna och tar blodprover på oss i ottan, hade förväxlat mina provsvar med någon annans. Den andra patienten måste ju ha blivit minst lika förvirrad, eftersom hans/hennes värden måste ha skjutit i taket om man jämför med tidigare provsvar. Tänk vilken tur att det inte handlade om allvarligare provsvar eller om jag t.ex. skulle ha fått fel påfyllning av blod. Kunde ju ha slutat i katastrof...
Verkligen hemskt att något sådant kan hända, men som tur var så kunde ju detta rättas till imorse med nya blodprover och då såg det desto mer normalt ut! Mitt immunförsvar är inte alls helt borta ännu... Puuuh!
Pekfinger-varning och förmodligen en prick i protokollet för den ansvarige!

29 november 2009

Näst sista dagen med cellgifter.
Mina värden ligger redan så pass lågt att jag knappt har något immunförsvar kvar. Det brukar ligga lågt först någon vecka efteråt och jag har ju ännu inte fått i mej alla påsarna än. Hmmm... Vet inte om det är bra eller dåligt, men det är väl bara att hoppas på att det återhämtar sej snabbt också, så man slipper alltför många infektioner och febertoppar under den här tiden. *peppar peppar*
Och SNÄLLA, låt mej bli frisk innan julafton!!!

28 november 2009

Nu är fröken Ohlsson på krigsstigen igen.
Kan inte folk bara sluta gnälla över småsaker någon gång!?!?!?!
Så evinnerligt trött på allt gnat som egentligen inte spelar någon som helst roll... Vill dock poängtera att det är skillnad på gnäll och bekymmer.
Var glada att ni är friska och har alla möjligheter till ett bra liv istället!

28 november 2009

Jag mår S-K-I-T!
Längtar efter måndag förmiddag, då sista påsen går in...
Hoppas hoppas hoppas att det blir för evigt!!!!!!

25 november 2009

Imorgon klokan 20 inleds sista cytostatikabehandlingen!

"Dripp, dropp, dripp, dropp..."

24 november 2009

Tog bort min sista visdomstand i nederkäken imorse. Det gick jättebra!
Fick i vanlig ordning lugnande tabletter innan ingreppet, som i efterhand gjorde mej väldigt trött, så här sitter jag nu alldeles nyvaken. Stensomnade i soffan när jag kom hem...
Bedövningen börjar släppa nu och det ömmar.
Hoppas att det läknar snabbt, så jag kan få börja med sista cellgiftsbehandlingen så snart som möjligt.

Ikväll ska jag i alla fall ha roligt!
Jag ska träffa Ninnie och Malin (som jag inte har sett sen i april!)!
Vi ska börja med ett besök på IKEA för att inhandla diverse onödiga saker och kanske hitta en och annan julklapp också. Efteråt ska vi alla 3 hem till Malins nya lägenhet i Majorna för att inspektera och laga thailändsk mat. Mmmm!

24 november 2009

I helgen som gick blev jag, Carl, Alessandro och Madelene bjudna på en "hemlig resa" av mamma och pappa. Vi hamnade på Nösunds värdshus (Orust) och det var hur mysigt som helst!
Vi tog en liten promenad i solen och senare på eftermiddagen badade vissa av oss i en badtunna som stod precis nere vid havet. På kvällen intogs en 5-rätters meny som var supergod! Och så lite vin därtill...

20 november 2009

Människor är konstiga.
Jag måste berätta en sak som hände mej på ett nästintill folktomt Åhléns på Kungsgatan för någon månad sedan...
Jag gick längst in i ena hörnet för att titta på mössor. Bakom mej kommer en annan tjej som ville göra samma sak. Hon stönade och stånkade och markerade tydligt att jag uppenbarligen var i vägen. Jag gick runt ett varv och tog med mej ett par mössor för att prova. När jag stod framför spegeln och tjejen i fråga såg mitt skalliga huvud kunde jag riktigt se hennes blick i ögonvrån. Jag vände mej om och jag såg hur hennes sura ansikte förvandlades till ett ödmjukt leende.
Jag tog den utvalda mössan, gick till kassan och ut på gatan igen. Jag funderade ett tag kring händelsen och sen blev jag så jäkla förbannad!
Varför kunde inte den där tjejen bemöta mej med ett leende från början?!?!?!? Var jag tvungen att ta av mej mössan för att få hennes medlidande? Människor ÄR konstiga!
Det var första gången, men sedan dess tycker jag att jag har varit med om fler liknande situtaioner.
Är jag ingen riktigt människa för att jag inte har hår på huvudet eller?
Numera sitter jag på restauranger och caféer utan mössan på. Som Emily sa; "Jag vill visa andra att det kan hända vem som helst."

Sen finns det ytterligare en grupp människor som jag inte har hört av på väldigt väldigt länge. Folk som jag ändå vet tänker på mej ibland, och jag på dom.
Jag har fått små hälsningar i form av vykort, kramar, paket på posten, telefonsamtal och liknande. Det är så jäkla skönt att det finns sånna människor! Vänner man kommer ha med sej hela livet.

Tyvärr finns raka motsatsen till ovanstående grupp. Den lilla klicken människor jag hade högre tankar om. Vänner jag brukade kalla "vänner". De som aldrig hört av sej eller brytt sej om att fråga hur jag mår.
Även om denna grupp är relativt liten, så har dom gjort mej jävligt besviken och arg!
HUR kan man välja att INTE höra av sej när man behöver sina vänner som mest?!?!?
Många verkar rädda för att inte veta vad man ska säga.
Men jag är fortfarande samma person trots att jag är sjuk... Jag har inte blivit mer högtravande eller speciell för det. (Givetvis svarar jag gärna på frågor om sjukdomen, men det är inte det enda jag kan prata om. Jag gillar fortfarande att höra saker om det vardagliga livet, skvaller och grova skämt!)
Jag har funderat på tänkbara anledningar till varför man väljer att inte höra av sej. Är man rädd för att leukemi ska smitta? Eller är man så rädd för sjukdomar och döden, så man hellre låter bli?!?
Om samma sak hade hänt någon av mina vänner så hade jag bannemej försökt anstränga mej till 100% för att få den personen på bättre humör!
I fortsättningen är det dom riktiga vännerna som får MIN uppmärksamhet!

19 november 2009

Nu har jag förlorat mina stackars ögonfransar också... Buhuu!
Men jag fick i alla fall behålla dom så här länge.
Lösögonfransar, ja tack!

17 november 2009

Här är dom.

14 november 2009

Det är så långtråkigt att klockorna stannar!!!
Jag gör aldrig någonting!
Om det inte gäller att gå på kontroller med jämna mellanrum då man bara sitter och väntar och väntar eller om man får feber och måste ha långtråkigt på sjukhuset eller om man får cellgifter och är halvdöd eller om man är isolerad hemma och tittar på värdelös tv... BOOOOORING!

Nu vill jag bli frisk så att jag kan ha lite roligt också...

13 november 2009

Gott folk, jag är HEMMA igen!!!
Mår bra och har ingen direkt feber längre.
Hade så jävla långtråkigt på mitt rum, så jag frågade om jag kunde få permission för att åka hem över dagen, men då fick jag svaret från läkaren att jag inte ens behövde komma tillbaks. Yohooo!
Stannar dock i Göteborg över helgen...

12 november 2009

FY FAAAAAAAAAAN!!!!!
Jag har fått feber och måste läggas in för att få intravenös antibiotika.
Eller ja, feber och feber, jag har 38,0 men eftersom mina värden är så låga så ville dom ha koll på så att det inte blir mer. Inte ont någonstans i alla fall.
Jag HATAR det där stället!
Sjukhussängen, maten, alla sjuka gamla gubbar, kontrollerna som görs i tid och otid, sömnlösa nätter, rastlösheten, allvaret, påminnelserna om cellgifterna och samt att där jobbar det en undersköterska som verkligen är fel person på fel plats.

Glöm alla planer om brunchen på söndag...
JÄVLA SKIT!

11 november 2009

10 november 2009

Jag har inte varit så flitig på skrivandet det sista, men jag antar att det är för att jag har mått så bra och levt "som vanligt".
Nu har mina blodvärden sjunkt rejält och immunförsvaret är borta igen.
Trombocyterna var riktigt låga igår och det resulterade i näsblod.
Jag vaknade imorse med massa blåmärken på benen och på ena armen också. Det är inget ovanligt för sjukdomen, men jag har inte varit med om just det tidigare. Känner mej som en ömtålig porslinsdocka.

Dag 17 efter cellgiftsbehandlingarna har jag tidigare haft problem med tandköttet och snart närmar sej dag 17 igen, men jag gör vad jag kan för att "mota Olle i grind" som mamma säger. Jag HATAR att sova på sjukhuset och vill helst inte göra det för att jag "bara" har feber!
Nu använder jag supermjuka tandborstar som bara används i 3 dagar, sen tar jag en ny. Då och då använder jag Hexident också, som är ett receptbelagt bakteriedödande gurgelmedel. Det är bra skit det!

Måste berätta något komiskt som hände igår också!
Jag var på sjukhuset för kontroll och det visade sej att jag behövde både trombocyter och blodtransfusion, så det tog sin tid. Mellan 11:30 och 16:30 var jag där... Satt ensam i ett rum och löste en jäkla massa korsord och telefonterroriserade mina nära & kära.
När klockan slog 16 kom min sjuksköterska Petra in och sa att hon skulle gå hem för dagen och att någon annan skulle komma och koppla loss mej från droppslangen eftersom jag var klar. Jag väntade och väntade, men ingen hjälp dök upp så jag tryckte på knappen för hjälp. Och jag väntade och väntade igen........ingen kom! Så jag gick ut i korridoren och för att leta. Då hade min ersättningssjuksköterska försvunnit iväg, så en tredje sjuksköterska fick komma och hjälpa mej.
Kul att jag nästan blev kvarglömd. Haha!

Annars fortsätter det som vanligt med kontroller 3 gånger i veckan och läkarbesök i samband med ett utav dom.

Jag hoppas hoppas hoppas att mina värden börjar stiga innan helgen (även om det verkar tveksamt), så att jag kan vara med på tjej-brunchen hemma hos Erika på söndag!

Det är mycket prat om svininfluensavaccinet i dessa tider och om man ska ta det eller inte ta det. Mitt råd är att TA DET!!! (Snälla?/Tack?)
Inte bara för din egen skull, utan även för alla oss som befinner sej i riskgruppen. Om vi ska kunna umgås med er, så krävs det att ni inte är smittbärare, eftersom vi bara har ett visst skydd mot det även om vi också är vaccinerade. Om man har nedsatt immunförsvar och tar influensavaccin får man inget garanterat skydd, eftersom immunförsvaret inte har någon möjlighet att ta hand om vaccinet.

8 november 2009

Saker man kan roa sej med en söndag som denna:
* gå vilse i Delsjöskogen i 2 timmar
* laga hemmagjorda hamburgare
* tvätta bilen
* baka en morotskaka
* titta på "Så som i himmelen" och "Ensam mamma söker"
* prata i telefon en massa
* lata sej i soffan och klämma lite på en italienare
* lyssna på en Fiorentina-fotbollsmatch på italienska
* läsa tidning
* må oförskämt bra för att vara sjuk!

5 november 2009

En utav dessa två är min apa!

1 november 2009

Till mina riktiga vänner!
Ni vet vilka ni är. Jag också.

31 oktober 2009

Jag hoppas att jag snabbt glömmer gårdagen och aldrig kommer att tänka på den igen!!!
Jag kom aldrig upp ur sängen. Borstade inte ens tänderna eller bytte kläder.
Direkt efter sista droppet fick jag åka hem, men jag orkade inte ens gå till bilen så det fick bli rullstol.
På hemvägen, i Alingsås, gick det inte längre... Jag hade fått så mycket dropp och var så uppsvälld att jag kräktes.
Väl framme i Tråvad gick jag och la mej runt kl 21 och vaknade imorse kl 10.
Jag är fortfarande riktigt riktigt trött, men ändå så himla glad att jag inte mår som jag gjorde igår! Idag ska jag nog till och med äta lunch...

30 oktober 2009

Sista dagen med cellgifter för den här gången!
Dom har tidigarelagt mitt schema så att jag kan få åka hem till Tråvad redan ikväll, direkt efter att det är klart. Yeeeey!

Har haft celebert besök här på förmiddagen av Emily, en tjej som också råkade ut för AML förra året. Vi har haft lite mailkontakt tidigare. Hon såg superfräsch ut!
Hur mycket man än försöker att förklara för sina vänner hur man känner, så kommer det aldrig att gå! Därför är det så skönt att träffa människor som Emily, som verkligen förstår i detalj vad man går igenom. På gott och ont.

28 oktober 2009

Idag har varit ungefär som igår.
Jag har legat i sängen hela dagen, sovit i nästan två timmar och när jag vaknade trodde jag att jag skulle spy, så det blev en dos kortison igen. Problemet med kortison är att man blir jättehungrig, men å andra sidan kan jag inte få i mej någonting.
Skit samma.
Mitt största problem just nu är att jag inte får träffa min apa igen förrän på onsdag kväll!!! Han ska åka till Italien för att hälsa på sin nyopererade pappa och spendera helgen med att anordna en 60-talsfestival uppe i alperna. Den jobbar han med varje år, men i år kan jag ju tyvärr inte följa med.
Usch, jag grinade som en barnunge när han gick härifrån förut...

27 oktober 2009

Jag kämpar! Men cellgifter är inte kul alltså.
Jag mår tjuvtjockt hela tiden...
Men inte kräkts i alla fall.

Det gör så mycket att ha sällskap här. Idag i form av mamma och Alessandro och imorgon kommer pappa.

Uuuuuuuhhh... Jag vill bara att den här omgången ska vara över snart!
Som tur är, så är schemat lite ändrat för den här omgången och jag får "bara" röda droppet i 2 dagar och det vita i sammanlagt 4. Alltså, bara 4 dagar på sjukhuset!

Nu ska jag fokusera vidare på att INTE spy!

26 oktober 2009

Imorgon är det dags igen...
Håll tummarna för att det inte blir något illamående den här gången!
Det känns så konstigt att åka dit och veta att jag kommer att bli krasslig igen. Jag som precis börjar att må bra och orkar göra en massa saker igen...
Men det är väl lika bra att få det överstökat. Nu vet jag ju lite mer om hur det fungerar, hur det känns och vilka olika faser man ska gå igenom.
Kom an bara!

25 oktober 2009

Söndag. Delsjön. Promenad. Fika. Kärlek.

24 oktober 2009

Lördagskväll.
Jag och Ale har tittat på "Little miss Sunshine". Den var lika bra den här gången.
Sedan var det dags för Ale att åka iväg och jobba några timmar. Han ska spela skivor på en klubb vid Röda Sten.
Jag får ofta den där känslan av att man är mobbad på något sätt. Jag får inte vara med dom andra barnen och leka... Jag får hela tiden nöja mej med att höra om hur kul det varit i efterhand. Jag vill också vara med!!!

Livet verkar så bekymmersfritt om man inte är sjuk.
Jävla skitsjukdom!

24 oktober 2009

Igår firade jag och Alessandro vår förlovning på El Corazon på Avenyn.
Middagen var en present från "moster" Ulla.
Jättemysigt ställe och supergod mat!
Innan dess gick vi till en butik och provade ut ringar. Vi gör på lite svenskt/italienskt sätt. Många som undrar. Jag fick en jättefin guldring med orange stenar (Ales mammas gamla) när Ale friade. I Italien använder man inte sin förlovningsring varje dag, så jag ska ha en slät vitguldsring framöver. Ale kommer att ha en likadan, men lite bredare, den dagen vi gifter oss. Så gör vi...












MENYN
drink: Cava
förrätt: baconlinadade dadlar och grillad kronärtskocka
dricka: husets rödvin
huvudrätt: Ale: oxfile med gorgonzolasås och marinerade champinjoner, Jag: grillad kyckling med röd mojosås och grillad majskolv.
dessert: cheesecake med hallon

23 oktober 2009

HJÄLP TILL ATT BESEGRA LEUKEMIN!
SMS:a BESEGRA 2022 (+skriv ditt namn) till 72988 och skänk 50 kronor till cancerförbundets leukemifond.
Exempel: BESEGRA 2022 Kristin Ohlsson

22 oktober 2009

Puh!
Igår gick jag på stan mellan 10:30-16:30. Köpte en klänning och en mössa, träffade Linn och lunchade med Ninnie. På kvällen var Matteo, Linnea och Peter här en stund.
Idag hamnade jag på stan igen och shoppade en svart kappa på H&M. Intog lyxlunch och åkte sedan vidare till Sahlgrenska för provtagning och läkarbesök. Allt verkar vara som det ska och ny cellgiftsbehandling inleds i början på nästa vecka...
Ikväll blir det soffan som gäller och imorgon ska jag skjutsa brorsan och Erik till Säve. På kvällen ska jag och min fina Ale äntligen gå ut och fira förlovningen! Vi fick ju liksom aldrig chansen på sjukhuset.

När jag kom hem hade jag fått paket på posten igen. Det var Linda Skugges nya pocketbok signerad av henne -från henne! Tusen tack!!! Nu har jag något att sysselsätta mej med nästa vecka.

20 oktober 2009

Jag överlevde!!!
Jag gjorde det -utan narkos.
Jag är så stolt över mej själv!
Det här ska firas ihop med Alessandro hela veckan. Ska bo här i Gbg fram tills på måndag tror jag.
Nu, under den här lilla korta perioden som mina värden är okej, ska ska jag passa på att träffa lite vänner, gå på stan (jag var inne på H&M igår, haha!) och försöka i bästa möjliga mån leva som vanligt. Det ska bli så sköj! Som jag har sett fram emot det här. :)
Har DU tid över för en fika med mej så hör gärna av dej!

20 oktober 2009

Jag tar tillbaka vad jag skrev i ett tidigare inlägg!
Den där tandläkaren som lovade dyrt och heligt att jag skulle få bli nedsövd höll givetvis inte sitt ord... Så idag bär det av till Göteborg igen för utdragning av visdomstand/visdomständer i vaket tillstånd. FY FAN!!! Ni anar inte hur jävla rädd jag är.
(Ursäkta svordomarna, men dom är välbehövliga i detta sammanhang!)
Man måste passa på att göra det nu när mina värden är ganska normala, så att jag inte blöder alltför mycket eller är infektionskänslig.
BLÄ!

16 oktober 2009

Nä.
Nu märks det att jag har varit sjuk under en lång tid.
Jag är dåligt uppdaterad på vad som händer med er "där ute"...
Det känns som en envägskommunikation.

16 oktober 2009

Back in Tråvad!
Nu får alla gamla tanter klara sej själva på rummet...

15 oktober 2009

Jag har världens bästa tandläkare här på sjukhuset!
Vaknade feberfri, men tandköttet var ännu mer svullet än igår, trots att det faktiskt inte gör alls lika ont som tidigare. Det nästan kliar lite istället, så jag hoppas att det är på bättringsvägen.
Vad tandläkaren sa var att man antagligen kommer att behöva ta bort visdomstanden vid ett tillfälle då mina värden blir bättre. Jag blev LIVRÄDD av bara tanken! Och det är nog första gången jag varit med om att en läkare eller tandläkare verkligen har lyssnat på mej och förstått att jag verkligen ÄR livrädd för allt som har med sprutor och tandläkarstolar att göra. Annars brukar dom mest säga att "det är inte så farligt, bit ihop, det klarar du". Så han tyckte att jag absolut skulle få sövas, om det blir så. Tack för det!

14 oktober 2009

Min lilla apa, det vill säga min fina Alessandro är hos mej varje morgon och kväll.
Han gick härifrån för 20 minuter sedan och jag längtar redan ihjäl mej efter honom!
Jag vill inte vara sjuk, jag vill spendera tiden med att göra roliga saker tillsammans istället...

14 oktober 2009

FY FAAAAAAN, vad ont jag har i tandköttet!
Längst ner på höger sida har jag en visdomstand som är halvvägs uppe. Ovanpå finns fortfarande tandköttet kvar och det är där som det gör ont som värst just nu.
Men även på baksidan av framtänderna. Jag kan knappt öppna munnen eller prata när det gör som mest ont. Till råga på detta en ihärdig feber på runt 39 grader och en sömnlös natt bakom mej...
Jag skulle äta spaghetti förut. Som tur var gick det att svälja utan att behöva tugga speciellt mycket. Kändes nog ungefär som att äta mask.

14 oktober 2009

Detta skrev jag i natt...

Jag är vansinnig!!!
Jag funderar på att ringa pappa och rymma hem till Tråvad i bara nattsärken.
Hur fan ska man kunna bli kvitt febern om man aldrig får sova???
Jag har för första gången fått delat rum ihop med en äldre dam och hon får cellgifter och kräks hela tiden. Hon behöver hjälp av sjukhuspersonalen att gå, så en gång i kvarten tänds lysrören i taket och det bröttlas hela vägen till toaletten. (Så klart har hon min fulla förståelse om att må så där!) Klockan två får jag antibiotika igen, sen kopplar dom av mitt dropp, kontrollerar feber, puls, blodtryck, blodprov och däremellan måste jag springa på toa 5-6 gånger för att jag har fått så mycket dropp.....zzzzzzzz...
Inte undra på att jag ligger och lipar. Jag är så jävla övertrött och jag har ingen chans i världen att somna om...
Och jag får tycka synd om mej själv! För det har Isabell sagt. :)
Kan inte förstå varför man bygger sånna här speciella avdelningar med delade salar. Det märks ju att alla vill vara ifred när man mår dåligt. Även jag. Jag vill åka hem!

12 oktober 2009

Inlagd på Sahlgrenska igen.
feber + ont i tandköttet = intravinös antibiotika tills det går över

10 oktober 2009

I förrgår var jag och Ale uppe vid Delsjön...




Idag är Ninnie & Johan (bästa kompisen och kusinen) här hos oss. Det blir middag med spenatrisotto och äpplepaj. Mums!

6 oktober 2009

Är det svårt?

3 oktober 2009

Äntligen!
Jag har legat vaken halva natten och funderat på vad jag skulle skriva.
Nu har jag tänt ljus, satt på radion med "ring så spelar vi" och dukat upp med frukost. Fil, flingor, juice, äpplemos, gröt till mamma och fyra färgsprakande tabletter till mej själv. God morgon.

Jag har försökt sammanfatta dom senaste dagarna för mej själv. Det blev ungefär......nattsvart. Dom värsta dagarna i mitt liv!
Hur förklarar man för någon som inte varit i mina skor?!?

Dödsångest.
Försök smaka på det ordet.
25 år OCH dödsångest.
Kanske ännu mindre begripligt...
Jag tycker alltid att jag har varit en livsnjutande person som tagit till vara på dom fina stunderna, men när jag ser på livet som helhet inser jag egentligen hur fint det kan vara och hur skört det verkligen är.
Lyckligt ovetande har jag alltid varit, då jag egentligen aldrig haft någon i min närhet som varit allvarligt sjuk, förutom mormor och morfar.
Jag ser på människor i min omgivning och blir avundsjuk. Avundsjuk på att dom har en frisk kropp som skrattar och ler...
Man har hört om människor som upplevt nära-döden-upplevelser och sett livet hastigt passera revy. Så har det varit för mej ungefär, fastän det har pågått i flera dagar. Man tänker på alla fina tillfällen, möten, fester, skojigheter och resor man gjort och nästan tar farväl av allt det fina innan det ens är dags... Så kommer tårarna.

Börjar det bli obehagligt?
I så fall ber jag om ursäkt, men jag kan inte se någon möjlighet i att glorifiera cancer. Det är ingen förkylning som man tar sej igenom obemärkt. Det är ett levande helvete! Säkerligen något som kommer att ärra själen för all framtid. Något man inte ens önskar sin värsta fiende.
Och cellgifterna därtill. Ett ont gott, som ett stålbad som skär genom kroppen...

MEN! Så kom gårdagen... Jag vet egentligen inte vad som hände.
Kanske var det stunden med min fina Ale på sjukhuset, höstpromenaden med mamma och pappa eller telefonsamtalet med Ninnie som gjorde att jag fick nog.
Tänk om jag faktiskt får möjligheten att leva ytterligare minst 3/4 till av mitt liv.
Först kunde jag bara tänka på alla avlidna bekanta man hört talats om, men sen började jag fokusera på alla dom som faktiskt har klarat sej istället!
För att bara nämna några; Lars-Olof, Conny, Andreas, mammas kompis son, brevbäraren, Johan, Jessicas lillebror, Anna-Lisa, Stig, en kompis mamma, Anna, "moster" m.fl... Fy fan va bra ni är!!!

Fram tills idag har jag tyckt att det varit pinsamt att visa mej för omgivningen utan mössa. Visa min skallighet och blekhet. Nästan skämts över att jag har den sjukdomen jag har, trots att jag inte valt den själv.
(Nu sprutar mina tårar som på en seriefigur...)
Men från och med nu ska jag vara stolt! Stolt för att jag är så jävla bra som också ska klara av det här!!!!!

2 oktober 2009

Tänka sej, vad mycket en stund med min fina Alessandro och en skön höstpromenad med mamma och pappa kan göra...!

30 september 2009

Just nu orkar jag inte blogga.
Mina värden är låga och jag likaså.
Jag återkommer när jag känner att jag orkar...
Stor kram till er alla!

29 september 2009

26 september 2009

*peppar peppar* Jag mår inte illa! (Än så länge i alla fall.)
Tack vare kortison...
Och framför allt är ju inte min kropp alls lika sjuk som den var vid förra behandlingen.

Jag har pluggat på lite vad gäller den eventuella cellstamstransplatationen.
Det verkar som att välja mellan pest eller kolera!
Antingen är chansen att jag kanske får tillbaka leukemin i framtiden,
eller så finns möjligheten att genomgå en cirka 4 veckors lång behandling som innehåller både cellgifter och dropp-transplantation.
Det är en allvarlig behandling och i sällsynta fall även livshotande. Plus att jag i så fall med största säkerhet inte kan få barn. Chanserna att återfå leukemi blir mindre, men det är fortfarande ingen garanti.
Skit som skit...

Det blir inte alltid som man har tänkt sej.

25 september 2009

Nu är det igång!
Dripp dropp dripp dropp...
Bara att invänta illamående och dåliga dagar nu.

Jag måste få komma med lite glädjande nyheter igen!
Igår fick jag veta att förra benmärgsprovet visade att mina blaster hade sjunkit ytterligare till 2,6%!!!
Christa, läkaren, berättade att allt under 5% kallar man för remission, dvs tillfrisknad. Friskförklarad blir man först efter att man varit under 5% i 5 år.
Fantastiskt bra att det bara krävdes en cellgiftsbehandling för att nå dit!
Men jag tvingas ändå fortsätta behandlingen framöver för att dom elaka cellerna inte ska ta fart och växa på nytt.
Så, igår kväll gick jag, Alessandro, brorsan och mamma till Pasta etc. och firade!
Första gången jag verkligen visade mej bland mycket folk och det var fantastiskt god mat.

I allra första början tog man ett prov på för att se om jag har anlag för att få tillbaka leukemin i framtiden. Då finns det en högriskgrupp och en lågriskgrupp.
Jag fick veta att jag inte tillhör någon utav dom, utan finns någonstans mittemellan... Tydligen är det många patienter som man inte kan definiera.
Skönt att jag inte tillhörde högriskgruppen, men jag hade ju såklart hoppats på att jag tillhörde lågriskgruppen.
Eventuellt kan det komma att bli aktuellt med en stamcellsdonation när cellgiftsbehandlingarna är över. Jag har alltid trott att det är någonting i benmärgen man byter ut vid en operation, men tydligen gör man ett stamcellsbyte via dropp, lite liknande blod. Det är en otroligt jobbig påfrestning för mottagaren, men inte alls särskilt jobbigt för givaren. Oftast brukar man testa om syskon som kan passa bra som donatorer, men chansen är ungefär 1 på 4.
Först och främst; en sak i taget!

Efter lunch är det dags för lite Dormicum igen. Åhååå!
Jag ska stickas i ryggraden ytterligare en gång, därför att förra provtagningen (för att se om jag kanske hade elaka celler även i nervsystemet) hade varit lite luddig. Samtidigt passar man då på att spruta in cellgifter även där, för säkerhets skull.

Adjöss för nu!

24 september 2009

Nu bär det av. Tillbaks till Sahlgrenska. In i dimman för några dagar.

Jag kan inte sluta tänka på Alfons Åbergs farmor!
Det här avsnittet tittade vi mycket på när jag var barn och pappa påminner mej fortfarande ofta om det.
"Man måste ha tråkigt ibland för att veta när det roliga börjar."
Det är så fint och det är mycket som stämmer in just nu.
Ni MÅSTE titta!!!

23 september 2009

En heldag med Ninnie.
Kändes precis som när man var barn och hon var här och lekte. Vi gjorde pärlplattor och åt blåbärspannkakor. Hon är bäst!

Jag börjar bli nervös inför helgen faktiskt.
Fan, jag vet ju att jag kommer må skitilla och tycka att tiden går extremt långsamt när det där röda droppar genom slangarna. Ända fram tills dess att jag kommer bli extremt trött i flera dagar efteråt.
Suck!
Men jag vet, det är ju för att jag ska bli frisk...
½ till 1 år tar det tills dess att behandlingen är avslutad har det sagts. En tid som man kan se som ett svart hål, men å andra sidan välbehövligt för att kunna uppleva så många fler år efteråt.