Människor är konstiga.
Jag måste berätta en sak som hände mej på ett nästintill folktomt Åhléns på Kungsgatan för någon månad sedan...
Jag gick längst in i ena hörnet för att titta på mössor. Bakom mej kommer en annan tjej som ville göra samma sak. Hon stönade och stånkade och markerade tydligt att jag uppenbarligen var i vägen. Jag gick runt ett varv och tog med mej ett par mössor för att prova. När jag stod framför spegeln och tjejen i fråga såg mitt skalliga huvud kunde jag riktigt se hennes blick i ögonvrån. Jag vände mej om och jag såg hur hennes sura ansikte förvandlades till ett ödmjukt leende.
Jag tog den utvalda mössan, gick till kassan och ut på gatan igen. Jag funderade ett tag kring händelsen och sen blev jag så jäkla förbannad!
Varför kunde inte den där tjejen bemöta mej med ett leende från början?!?!?!? Var jag tvungen att ta av mej mössan för att få hennes medlidande? Människor ÄR konstiga!
Det var första gången, men sedan dess tycker jag att jag har varit med om fler liknande situtaioner.
Är jag ingen riktigt människa för att jag inte har hår på huvudet eller?
Numera sitter jag på restauranger och caféer utan mössan på. Som Emily sa; "Jag vill visa andra att det kan hända vem som helst."
Sen finns det ytterligare en grupp människor som jag inte har hört av på väldigt väldigt länge. Folk som jag ändå vet tänker på mej ibland, och jag på dom.
Jag har fått små hälsningar i form av vykort, kramar, paket på posten, telefonsamtal och liknande. Det är så jäkla skönt att det finns sånna människor! Vänner man kommer ha med sej hela livet.
Tyvärr finns raka motsatsen till ovanstående grupp. Den lilla klicken människor jag hade högre tankar om. Vänner jag brukade kalla "vänner". De som aldrig hört av sej eller brytt sej om att fråga hur jag mår.
Även om denna grupp är relativt liten, så har dom gjort mej jävligt besviken och arg!
HUR kan man välja att INTE höra av sej när man behöver sina vänner som mest?!?!?
Många verkar rädda för att inte veta vad man ska säga.
Men jag är fortfarande samma person trots att jag är sjuk... Jag har inte blivit mer högtravande eller speciell för det. (Givetvis svarar jag gärna på frågor om sjukdomen, men det är inte det enda jag kan prata om. Jag gillar fortfarande att höra saker om det vardagliga livet, skvaller och grova skämt!)
Jag har funderat på tänkbara anledningar till varför man väljer att inte höra av sej. Är man rädd för att leukemi ska smitta? Eller är man så rädd för sjukdomar och döden, så man hellre låter bli?!?
Om samma sak hade hänt någon av mina vänner så hade jag bannemej försökt anstränga mej till 100% för att få den personen på bättre humör!
I fortsättningen är det dom riktiga vännerna som får MIN uppmärksamhet!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Du är helt underbar!!!!
SvaraRaderaVi i fam snart Andersson tänker på dig varje dag!
Tänk gärna en sväng på mig kl 1600 i morgon ,då jag komma va så jäkla nervös.Jag ska ju bara säga ja å det ska jag nog fixa!!!
kram på dig tjejen
Josse
En del människor vet tyvärr inte vet hur de ska hantera "situationen" när någon i ens närhet är sjuk eller om någon ser annorlunda ut och vill helst av allt glömma bort det onda/ovanliga, därför agerar de korkat. Jag tror att en positiv inställning (så gott det går)kan hjälpa en igenom svårigheter i livet. Du verkar vara en härlig tjej med en positiv inställning och jag tror det kommer gå bra för dig. Följer din blogg varje dag. Kram!
SvaraRaderaDet är så svårt det där, att försöka förstå hur människor tänker.
SvaraRaderaNär Fredrik blev sjuk så försvann många av mina vänner... Enbart för att de inte visste vad de skulle säga, de blev väl helt enkelt rädda. Rädda för att livet inte bara innebär glada härliga saker utan även svåra. Nu några år senare så har några av dem kommit till mig och sagt förlåt. Det tycker jag är bra, för det visar att de verkligen har tänkt på händelsen och hur de beteede sig. Fast när jag var i situationen, kunde jag inte tänka annat än att det var väldigt dåligt av dem att inte försöka prata med dem. Rädslan är väl för stor ibland för att människor ska veta hur dom ska hantera den.
Jag hoppas att dina vänner tänker igenom allt och såsmåningom kommer och säger förlåt. Du vet att de bryr sig om dig.
Jag hoppa att allt går bra med dig. Jag tänker på dig, det vet du. Kram.
Ja det är jättesvårt! Förmodligen från båda håll! Jag tror att som utomstående är man rädd och obekväm med att tappa ansiktet, inte kunna hantera den bottenlösa sorg man känner, man är rädd att bryta ihop eller att du ska bryta ihop. Vad många missar är att...man gör ju det iallafall tillsammans! Min fd svåger fick cancer och jag tänkte mycket på det där som du tar upp här. Det som var bäst för mig var att bara skita i all rädsla och bara vara som vanligt. Man tror att det ska vara ett sånt himla hysch hysch runt just den som är sjuk. Man tror att man måste behandla den sjuke som...Moder Theresa eller nåt - man glömmer att personen ifråga e ju samma människa man känt innan!
SvaraRaderaJag tycker du är så modig, så stark och helt underbar! Och det var du förmodligen redan innan sjukdomen! Tack för att du delar med dig av ditt liv!
KRAM!
Hej Kristin
SvaraRaderaKan förstå det som de tidigare kommentarerna tar upp om att endel blir rädda för att de inte vet hur de ska bete sig sen du blev sjuk. Men jag håller med dig. Hur kan man välja bort att vara ett stöd mot någon som går igenom nåt så livsomvälvande som du bara för att man själv är rädd?! Det är klar att man får känna precis vad man vill men det är väl också självklart att i vissa lägen får man lägga sin rädsla åt sidan (och då inse att man va ett pucko som va rädd) och finnas där för en vän. Förr el senare kommer de inse det.
Underbar bild på era fina ringar:) De är så vackert med kärlek!
Stora kramar
Karolin Lindh
Världen är full av konstiga människor Kickan, men du, du är en riktig kämpe o en helt fantastisk människa!
SvaraRaderaMassa Kramar
Gumman, skit i alla skitpersoner! Du ska inte lägga energi på dem. Lägg den på att bli frisk istället. Efter detta svåra som du tvingas gå igenom vet du vilka som är dina sanna vänner. Var glad för dem istället för att vara arg för de som inte är det.
SvaraRaderaJag tänker på dig varje dag även om jag inte hinner skriva till dig i samma utsträckning just nu. Men det visste du ju redan... :-)
Kram på dig fina du!
Madde I
Ja jösses, den där situationen uppstår konstant. Dom ska bara visa att de tycker synd om en. Hehe, vi skulle gå runt på stan tillsammans med våra skalliga huvuden och se hur folk reagerar! Fast då fryser man ju som attan...
SvaraRaderaVad gäller "vänner" så tror jag att människor blir rädda och gömmer sig. Men dom kommer få samma skit tillbaka när de själva hamnar i en situation som kräver mycket stöd utifrån.
Massa kramar!
Hej! Tack för att du skrivit ner mina tankar!
SvaraRaderaKänner precis likadant. Jag transplanterades för 3 år sedan och har problem med fucking GVH fortfarande. Det kryllade av vänner som fick boka tid för besök på sjukhuset,HALLÅ mår så jävla dåligt inte av sjukdomen utan av människors rädsla.