Jag har kommit på mej själv med att jag försöker glömma vad som hände i höstas.
Tror att det är självförsvaret som kickat in. Det är häftigt hur man fungerar innanför pannbenet egentligen...
Jag är inte dum, jag vet ju vad som har hänt, men det är inte som att jag tänker på cellgifterna och sjukhusvistelserna varje minut längre.
Det gör mycket att se sej själv i spegeln med hår på huvudet och att jag känner mej stark och faktiskt orkar träna 5-6 gånger i veckan igen.
HOPPAS att jag inte behöver bli påmind om det heller!!!!!!
Om jag någonsin blir riktigt gammal, så kommer jag ALDRIG att klaga på det, så som många äldre människor tycks göra. Var glada för att ni blivit så gamla och fått uppleva så mycket fint istället! Punkt.
torsdag
onsdag
21 april 2010
Idag har jag varit hos frisören och putsat nacken!
Lyxproblemen är nu blott blonda tussar på salongsgolvet.
Lyxproblemen är nu blott blonda tussar på salongsgolvet.
måndag
19 april 2010
26 års väntan är över
-jag har äntligen fått en hund!
Igor flyttade in i fredags och vi har hunnit att bekanta oss lite med varandra.
Det är en ganska lugn liten kille som gillar att sova mycket och snarkar gärna, han blir orolig av att åka bil, tycker att det är skönt att bada (men hatar att pälsen är blöt efteråt), äter gärna filmjölk, ost och hamburgare, gillar att vara under soffan eller helst i knät, är nog inte långt ifrån att bli rumsren (tror/hoppas vi!) och Igor verkar gilla oss och vi gillar honom!
-jag har äntligen fått en hund!
Igor flyttade in i fredags och vi har hunnit att bekanta oss lite med varandra.
Det är en ganska lugn liten kille som gillar att sova mycket och snarkar gärna, han blir orolig av att åka bil, tycker att det är skönt att bada (men hatar att pälsen är blöt efteråt), äter gärna filmjölk, ost och hamburgare, gillar att vara under soffan eller helst i knät, är nog inte långt ifrån att bli rumsren (tror/hoppas vi!) och Igor verkar gilla oss och vi gillar honom!
fredag
måndag
12 april 2010
Imorse drog jag sista visdomstanden!
HA! Nu behöver man inte vara orolig för dom längre.
(Försvann visheten nu också?)
HA! Nu behöver man inte vara orolig för dom längre.
(Försvann visheten nu också?)
tisdag
6 april 2010
Tisdagen den 6:e april 2010 kommer jag alltid att komma ihåg.
För att ta allt ifrån början, och förhoppningsvis kunna gör en lång historia kort, så kan jag att berätta om resan vi precis gjorde till Italien och som blev till "Mardrömmen om Italien"...
Vi kom fram förra tisdagen och med en gång blev jag så otroligt trött. Det blev värre och värre för varje dag och till slut kom jag int ens upp ur sängen. Jag var så j***a TRÖTT! Trött och extremt orolig för att......ja, ni vet vad. Tänk om...!
Fredagen kom och mamma och pappa anlände. Jag försökte hänga på i vanligt tempo, men det gick inte. Till slut orkade jag knappt sitta upp när vi skulle äta. Ju mer orolig jag blev, ju tröttare blev jag och ju tröttare jag blev, desto oroligare blev jag. Jag tänkte hela tiden att jag var sjuk igen och oroskänslan gjorde mej spyfärdig. Typiskt att något sådant skulle hända när man inte är på svensk mark dessutom!
Vi bestämde oss för att boka om våra flygbiljetter och åka hem en dag tidigare, så igår kväll landade vi på Landvetter.
Tidigt imorse ringde jag till Hematologen på Sahlgrenska för att få komma dit på provtagning. Mamma och pappa hade sovit över hos oss, så dom + Alessandro följde med mej upp på avdelningen. (Innan vi gick in sa jag att om jag får ett bra besked så skulle jag fanimej dricka champagne efteråt...)
Camilla och Krista tog hand om mej. Jag lipade som ett såll. Jag såg framför mej hur jag fick ställa in allt roligt jag har framför mej, att vi fick låta Igor flytta in hos någon annan, att jag skulle få spendera helgen med cellgifter inne på avdelningen, att jag skulle tappa håret igen, att jag skulle behöva stamcellstransplanteras och att jag inte skulle kunna få barn p.g.a. det.
Fy fan vilken dag!
Hmm, kunde tröttheten bero på att jag verkligen var sjuk igen eller för att jag varit stressad eller på grund av sprutorna eller......varför???
TERROR PÅ HÖG NIVÅ!
Provsvaren anlände.
BRA PROVSVAR!!!!!!
Tårarna sprutade igen, men av lycka den här gången.
Stort kram-och pusskalas utbröt.
Ut på parkeringen och öppnade en flaska mousserande vin som mamma och pappa fortfarande hade i bagaget!
Jag ringde brorsan och berättade hur det hade gått.
Sen grät jag ännu mer. Men nu var jag mest förbannad, konstigt nog. Förbannad för att jag undrade om det ska fortsätta så här resten av livet; att man ska tro att man är dödssjuk hela tiden.
Vidare till restaurang Kometen för en sen lunch. Ingen av oss hade haft någon vidare bra aptit tidigare. Wienerschitzel och rött vin. Fest på en sketen tisdag, men inte vilken tisdag som helst faktiskt!
Krista ringde under tiden vi satt på restaurangen för att berätta dom andra provsvaren som hade tagit lite längre tid.
Det visade sej att jag har något fel på min sköldkörtel!
Därav den oförklarliga tröttheten och viktuppgången (trots att jag inte har ätit speciellt mycket annorlundare än tidigare).
Jag ska till sjukhuset imorgon igen för att ta fler prover, så jag vågar inte spekulera vidare i det, men det är tydligen en väldigt vanlig folksjukdom (speciellt för kvinnor eller om personen i fråga har utsatts för extremt stor stress i samband med t.ex. sjukdom...)
Sköldkörtelsproblem är oftast ofarligt och går att lösas genom daglig medicinering.
Konstigt nog blev jag än en gång lättad av att få höra att det är något fel på mej. Då förstår jag ju VARFÖR jag är/varit så himla trött.
Som pappa sa; det är inte många som uppskattar livet så mycket som jag fick prova på att göra idag!
"Jag är inte rädd för att dö. Jag vill bara inte vara där när det händer."
-Woody Allen
För att ta allt ifrån början, och förhoppningsvis kunna gör en lång historia kort, så kan jag att berätta om resan vi precis gjorde till Italien och som blev till "Mardrömmen om Italien"...
Vi kom fram förra tisdagen och med en gång blev jag så otroligt trött. Det blev värre och värre för varje dag och till slut kom jag int ens upp ur sängen. Jag var så j***a TRÖTT! Trött och extremt orolig för att......ja, ni vet vad. Tänk om...!
Fredagen kom och mamma och pappa anlände. Jag försökte hänga på i vanligt tempo, men det gick inte. Till slut orkade jag knappt sitta upp när vi skulle äta. Ju mer orolig jag blev, ju tröttare blev jag och ju tröttare jag blev, desto oroligare blev jag. Jag tänkte hela tiden att jag var sjuk igen och oroskänslan gjorde mej spyfärdig. Typiskt att något sådant skulle hända när man inte är på svensk mark dessutom!
Vi bestämde oss för att boka om våra flygbiljetter och åka hem en dag tidigare, så igår kväll landade vi på Landvetter.
Tidigt imorse ringde jag till Hematologen på Sahlgrenska för att få komma dit på provtagning. Mamma och pappa hade sovit över hos oss, så dom + Alessandro följde med mej upp på avdelningen. (Innan vi gick in sa jag att om jag får ett bra besked så skulle jag fanimej dricka champagne efteråt...)
Camilla och Krista tog hand om mej. Jag lipade som ett såll. Jag såg framför mej hur jag fick ställa in allt roligt jag har framför mej, att vi fick låta Igor flytta in hos någon annan, att jag skulle få spendera helgen med cellgifter inne på avdelningen, att jag skulle tappa håret igen, att jag skulle behöva stamcellstransplanteras och att jag inte skulle kunna få barn p.g.a. det.
Fy fan vilken dag!
Hmm, kunde tröttheten bero på att jag verkligen var sjuk igen eller för att jag varit stressad eller på grund av sprutorna eller......varför???
TERROR PÅ HÖG NIVÅ!
Provsvaren anlände.
BRA PROVSVAR!!!!!!
Tårarna sprutade igen, men av lycka den här gången.
Stort kram-och pusskalas utbröt.
Ut på parkeringen och öppnade en flaska mousserande vin som mamma och pappa fortfarande hade i bagaget!
Jag ringde brorsan och berättade hur det hade gått.
Sen grät jag ännu mer. Men nu var jag mest förbannad, konstigt nog. Förbannad för att jag undrade om det ska fortsätta så här resten av livet; att man ska tro att man är dödssjuk hela tiden.
Vidare till restaurang Kometen för en sen lunch. Ingen av oss hade haft någon vidare bra aptit tidigare. Wienerschitzel och rött vin. Fest på en sketen tisdag, men inte vilken tisdag som helst faktiskt!
Krista ringde under tiden vi satt på restaurangen för att berätta dom andra provsvaren som hade tagit lite längre tid.
Det visade sej att jag har något fel på min sköldkörtel!
Därav den oförklarliga tröttheten och viktuppgången (trots att jag inte har ätit speciellt mycket annorlundare än tidigare).
Jag ska till sjukhuset imorgon igen för att ta fler prover, så jag vågar inte spekulera vidare i det, men det är tydligen en väldigt vanlig folksjukdom (speciellt för kvinnor eller om personen i fråga har utsatts för extremt stor stress i samband med t.ex. sjukdom...)
Sköldkörtelsproblem är oftast ofarligt och går att lösas genom daglig medicinering.
Konstigt nog blev jag än en gång lättad av att få höra att det är något fel på mej. Då förstår jag ju VARFÖR jag är/varit så himla trött.
Som pappa sa; det är inte många som uppskattar livet så mycket som jag fick prova på att göra idag!
"Jag är inte rädd för att dö. Jag vill bara inte vara där när det händer."
-Woody Allen
lördag
3 april 2010
Kort lägesrapport från Italien:
Vi har det jättebra och har hittills tagit det ganska lugnt. Signor e signora Ohlsson anlände igår kväll.
God mat, vin och fika. En konstant mättnadskänsla. (Det får bli till att inkvartera på gymet i några veckor när vi kommer hem...)
Idag startas dagen med vinprovning på Rotari, sen lunch hos Anna & Gilberto innan dopet i eftermiddag.
För er som undrar om svärföräldrarna blev förvånade; JA! Jag kan fortfarande se framför mej hur dom tappade hakan... Det tog nog en liten stund att smälta. Speciellt roligt att dom inte hade anat någonting och att dom blev glada för att få ytterligare mer besök under helgen.
Nu blir det dusch och frukost!
Vi hörs när jag kommer hem igen.
Ta't vackert i påsk!
Vi har det jättebra och har hittills tagit det ganska lugnt. Signor e signora Ohlsson anlände igår kväll.
God mat, vin och fika. En konstant mättnadskänsla. (Det får bli till att inkvartera på gymet i några veckor när vi kommer hem...)
Idag startas dagen med vinprovning på Rotari, sen lunch hos Anna & Gilberto innan dopet i eftermiddag.
För er som undrar om svärföräldrarna blev förvånade; JA! Jag kan fortfarande se framför mej hur dom tappade hakan... Det tog nog en liten stund att smälta. Speciellt roligt att dom inte hade anat någonting och att dom blev glada för att få ytterligare mer besök under helgen.
Nu blir det dusch och frukost!
Vi hörs när jag kommer hem igen.
Ta't vackert i påsk!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
