29 augusti 2009

Det började för ca 3 veckor sedan med att jag fick jättehög feber och hemsk huvudvärk som aldrig släppte... Jag gick till Östra sjukhusets infektionsklinik, där man såg att jag hade lågt värde av vita blodkroppar. Så kan det tydligen vara om kroppen har utsatts för ett starkt virus nyligen. Så jag låg hemma på soffan i hopp om att det skulle bli bättre.
En vecka senare gick jag tillbaka till jobbet, men redan på torsdagen hände nästa grej. På spårvagnen på väg hemåt fick jag plötsligt ont i huvudet och jag gick raka vägen hem och la mej i sängen. 10 minuter senare kom Alessandro också hem och jag försökte be honom att hämta en Ipren. -Men det gick inte! Jag fick inte fram några ord!!! Allt jag försökte säga blev bara fel. Meningar jag tänkte formulera blev bara "error" och jag tror inte ens att jag förstod helt och hållet vad andra sa. Jag minns att jag inte ens förstod att läsa på skyltar och det stora gula lysande klotet på himlen kom jag inte på vad det hette.
Vilken panik som for runt i mitt bankande lilla huvud!
Så Alessandro ringde 112 och ambulansen körde till Östra sjukhuset.
Där blev jag inlagd och man röntgade huvudet och gjorde ultraljud på halsen och hjärtat. Läkarnas misstankar gick kring att vara en liten propp eller en s.k. TIA-attack. Men mina blodvärden fortsatte att sjunka och febern kom tillbaka.
Läkaren på blodavdelningen gjorde ett benmärgsprov och den 27:e augusti fick jag beskedet att jag hade....akut leukemi.

Jag flyttades till Sahlgrenska samma dag och lades in på avdelning 141.
Det här är tydligen västvärldens bästa mottagning för patienter med samma diagnos som jag. Sjuksköterskor, undersköterskor och läkare är helt fantastiska här!!! Alla har tid eller tar sej tid för att prata och förklara och man tillåts gråta hur mycket man vill (och det gör jag hela tiden, jag gråter som en barnunge).

Nytt benmärgsprov gjordes för att se exakt vilken typ av leukemi jag har.
Reultatet visade att jag har den "något snällare" varianten. Något positivt i det negativa.
Läkaren säger att jag kommer att bli frisk, men alla är olika och ibland tar det olika lång tid. Vissa får återfall och det är sällan att vägen tillbaka går helt felfritt. Jag är inställd på att det kommer att bli tufft, men min första tanke när jag första gången fick beskedet var att "jag ska fan inte ge mej, jag SKA bli frisk!!!"
Så klart att leukemi inte är något man tänker på eller önskar sej när man är 25, men å andra sidan är det ju inte något man någonsin önskar sej! Nu är det så här och jag hade en jäkla otur att det var just jag, men man får se situationen som den är och nu ska jag jobba på att hitta tillbaka.

En bland dom första sakerna som Malin, en utav mina sjuksköterskor, sa när jag kom hit var att min leukemi inte är något som jag har burit på under en längre tid, utan det är en akut blodsjukdom. Något i mina gener gick snett då mina vita blodkroppar bestämde sej för att helt plötsligt explodera i förökningen. Så det är inget jag har eller kunde ha påverkat själv på något sätt.

Min hjälp till ett friskt liv kommer att gå via cellgifter.
Den behandlingen började idag och hur länge den pågår kan man aldrig riktigt säga.
Det som händer i kroppen, i stora drag, är att man vill döda alla dåliga celler i blodet, men tyvärr kan man inte bara leta upp dom sjuka, så det innebär att hela mitt immunförsvar kommer att bli kört i botten stundtals. För att kroppen sedan ska kunna bygga upp dom friska cellerna igen på egen hand. Så håller man på tills dess att man friskförklarad. Ibland behövs en benmärgstransplantation, men så långt har jag inte kommit och det är inte heller säkert att det kommer att bli aktuellt för min del.

Cellgifter tappar man håret av... Min största fasa! I det stora hela vet jag att det inte spelar så stor roll egentligen, men är man tjej och dessutom frisör så är det som en stor fet smäll i magen! Jag älskar ju mitt hår!!!
Jag har bestämt mej för att klippa av håret innan stora tussar faller av. Jag kommer att storgråta den dagen!!!
Nåväl, som jag har sagt tidigare, det är bara att inse läget och ta det som det kommer. Jag får väl börja använda peruk. Jag tror att jag ska bli blond igen... :)