20 mars 2011

Jag hör ofta "jag fattar inte hur du orkar".
Har funderat på det där också. Hur fan orkar jag???
Som tur är måste jag ju ha gjort det ändå.
Jag är inte religiös eller spirituell över huvudtaget, men ändå känns det som någon sorts extra kraft jag har. Man ger sej fan på att man ska klara det.
Kanske också för att jag vet hur fint livet kan vara. Det är så det ska bli sen! Hoppet om framtiden och Alfons Åbergs farmor. "Man måste ha tråkigt ibland för att veta när det roliga börjar."

Men visst fan har jag varit nere på botten och krälat.
Det hade väl snarare varit konstigt om kroppen inte reagerade på allt som mitt lilla huvud har varit med om.

Det är nästan det värsta, att om man t.ex. skadar ett ben eller har ont någonstans så har man förståelse och medlidande. Men om man har det jobbigt psykiskt så känns det lite tabu och man pratar inte gärna om det. Det är inte bara min situation jag pratar om nu. Det känns allmänt så.

För ett tag sedan började jag med Cipralex, eller anti-depressiv medicin som det också kallas. Jag tycker att det är så jäkla viktigt att folk förstår att man inte är svag för att man väljer den vägen. Snarare visar det ett stort mod och en vilja om sitt eget bästa. Jag var i en ohållbar situation och det här läkemedlet fanns tillgängligt. Varför inte ta det?!?
Sorg kan vara bra på ett sätt, det är en process. Men å andra sidan; hur mycket sorg ska man behöva ta egentligen?
Det är inget jag har planerat att äta för resten av mitt liv. Detta är under en kort period för att få tillbaks den där energin som saknades.

Det är nog svårt för någon som aldrig varit deprimerad att förstå. Men var glad för det i så fall.
Jag tror ju i och för sej att alla människor har någon mörk sida också. Alla bär på små hemligheter eller sorger. Det är det som gör oss till människor. Erfarenheter är ett annat ord.