Nu är kvällen innan jag ska läggas in på avdelning 141 på hematologen för en stamcellstransplantation. Jag har just lämnat ifrån mej min älskade Igor. Nu ses vi inte på minst en och en halv månad. Jag skiter i om någon tycker att jag är töntig som bryr mej så mycket om min hund -jag älskar den lilla grå varelsen! Fast jag vet att han är i trygga händer hos Mari, Jerry och Bosse. Nu är det bara tomt och allvarligt... Imorgon är det dags, jag ska förberedas inför den tuffa cellgiftsbehandlingen som sker före stamcellsbytet. Det kommer förmodligen att bli det värsta jag varit med om så jag hoppas att tiden går fort. Sedan ska jag och Igor bara leva lyckliga i alla våra dagar!
Gjorde ett "onödigt" besök på reproduktionsmedicin imorse. Information jag inte ville höra, så jag låtsades stänga öronen för en stund. Där satt jag med en, än så länge, väl fungerande kropp. Jag har det i mej, men jag kommer inte åt det jag vill ha. Kroppen sörjer och gråter.
Åkte hem igen. Igor glad som vanligt, lyckligt ovetandes om att snart ska vi skiljas åt för ett bra tag framöver. Hur kan man förklara för honom att man inte överger?!
Fyllde badkaret. Öste i badskum så det bubblade över. Kröp ner och lyssnade på Melissa Horn. Sjönk ner under vattenytan med huvudet, men det är inte längre samma sak utan hår. Grubblade över vad läkaren hade sagt; att fd cancerpatienter inte har lika lätt som andra att få adoptera barn. Aldrig är det nog med orättvisan! Blev rasande i samma sekund som jag tänkte att det inte spelar någon roll. Om jag ska ha någon annans benmärg kan jag väl lika gärna transplantera ett pyttelitet ägg också.
Tankarna fladdrade vidare till vad jag ska göra i sommar. Eller.........kommer jag ens att leva då??? Får inte tänka så, men tänk OM man inte klarar sej. Då skulle jag bli arg! (Eller troligtvis mer dödstyst.) Fast det kommer ju så klart inte att hända. Ni skulle bara våga leva era liv utan mej! Det alternativet existerar inte ens.
Melissa sjöng vidare om långa nätter och om att ha ena foten utanför. Badvattnet hade hunnit bli kallt, men jag hade kunnat stanna kvar till imorgon.
Jag är en grubblare in i märgen. Jag gillar det. Jag inbillar mej att man blir klok av det. Kroppen förstår och tillåter mej vara lat för resten av kvällen...
Hade gärna varit på P3 Guld-galan och svirat runt i någon fin klänning ikväll, men jag får nöja med att titta på istället. Som jag så ofta får göra när "dom andra barnen leker" numera... /Bitter
