Äntligen!
Jag har legat vaken halva natten och funderat på vad jag skulle skriva.
Nu har jag tänt ljus, satt på radion med "ring så spelar vi" och dukat upp med frukost. Fil, flingor, juice, äpplemos, gröt till mamma och fyra färgsprakande tabletter till mej själv. God morgon.
Jag har försökt sammanfatta dom senaste dagarna för mej själv. Det blev ungefär......nattsvart. Dom värsta dagarna i mitt liv!
Hur förklarar man för någon som inte varit i mina skor?!?
Dödsångest.
Försök smaka på det ordet.
25 år OCH dödsångest.
Kanske ännu mindre begripligt...
Jag tycker alltid att jag har varit en livsnjutande person som tagit till vara på dom fina stunderna, men när jag ser på livet som helhet inser jag egentligen hur fint det kan vara och hur skört det verkligen är.
Lyckligt ovetande har jag alltid varit, då jag egentligen aldrig haft någon i min närhet som varit allvarligt sjuk, förutom mormor och morfar.
Jag ser på människor i min omgivning och blir avundsjuk. Avundsjuk på att dom har en frisk kropp som skrattar och ler...
Man har hört om människor som upplevt nära-döden-upplevelser och sett livet hastigt passera revy. Så har det varit för mej ungefär, fastän det har pågått i flera dagar. Man tänker på alla fina tillfällen, möten, fester, skojigheter och resor man gjort och nästan tar farväl av allt det fina innan det ens är dags... Så kommer tårarna.
Börjar det bli obehagligt?
I så fall ber jag om ursäkt, men jag kan inte se någon möjlighet i att glorifiera cancer. Det är ingen förkylning som man tar sej igenom obemärkt. Det är ett levande helvete! Säkerligen något som kommer att ärra själen för all framtid. Något man inte ens önskar sin värsta fiende.
Och cellgifterna därtill. Ett ont gott, som ett stålbad som skär genom kroppen...
MEN! Så kom gårdagen... Jag vet egentligen inte vad som hände.
Kanske var det stunden med min fina Ale på sjukhuset, höstpromenaden med mamma och pappa eller telefonsamtalet med Ninnie som gjorde att jag fick nog.
Tänk om jag faktiskt får möjligheten att leva ytterligare minst 3/4 till av mitt liv.
Först kunde jag bara tänka på alla avlidna bekanta man hört talats om, men sen började jag fokusera på alla dom som faktiskt har klarat sej istället!
För att bara nämna några; Lars-Olof, Conny, Andreas, mammas kompis son, brevbäraren, Johan, Jessicas lillebror, Anna-Lisa, Stig, en kompis mamma, Anna, "moster" m.fl... Fy fan va bra ni är!!!
Fram tills idag har jag tyckt att det varit pinsamt att visa mej för omgivningen utan mössa. Visa min skallighet och blekhet. Nästan skämts över att jag har den sjukdomen jag har, trots att jag inte valt den själv.
(Nu sprutar mina tårar som på en seriefigur...)
Men från och med nu ska jag vara stolt! Stolt för att jag är så jävla bra som också ska klara av det här!!!!!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Fint skrivet! Du skriver så enkelt och utlämnanade man känner smärtan och glädjen i varje ord....kämpa på
SvaraRadera/F
Önskar dig all styrka i din kamp och U är inte sjukdomen...den får ta del av dig dessvärre..givetvis ska du vara den du är...med eller utan hår finns det människor som älskar dig!!! All lycka till!
SvaraRaderadu är verklighen bäst! Vi kommer att klarar vår sjukdom tillsammans. Din Apa
SvaraRaderaÅh...jag lipar som ett såll...o ser knappt bokstäverna! Du är min idol!
SvaraRadera/Kram!
Åååhh Tintin! Fortsätt kämpa, du kommer att klara det här! Vi andra inte kan föreställa sig hur hårt och jobbigt det är, men vi finns här för dig och tror på dig! :)
SvaraRaderaNär du klarat det här så ska du minsann fortsätta blogga och varför inte skriva en bok? Du skriver nämligen så himla bra!
Många styrkekramar!
Åh Kristin, du e fantastisk.. Kämpa på, o du e så fin, med eller utan hår.. O dina nära o kära älskar dig oavsett...!
SvaraRaderaJag följer din blogg o din väg till tillfrisknande, kämpa på Kristin..! :-)
Tänker på dig, du starka, underbara Kristin!
SvaraRaderaStor Kram Sofia
Ja, för fasiken! En bok är vad du ska skriva. Gör det nu! Puss och skickar styrkekramar till dig min vän! Tack för att du finns till!!!
SvaraRadera//Carin
hej!
SvaraRaderablev verkligen berörd av din test och det är naturligtvis sant att vi andra inte har en aning om hur jävla förjävligt du har det. Det är bara så orättvist och sjukt att man bara vill gråta. men du ska klara det här och du är så stark så det kommer du göra! Alessandro tillägnade låten I need you med kinks igår på klubben, det var verkligen fint även om du inte kunde höra den. Men lyssna på den nu istället så vet hur fint det var! Jag saknade dig jättemycket där och jag vill se dina dansmoves snart igen :). många kramar och som alltid fortsätt kämpa! Linnea
Mammas kompis, Johans föräldrar, skickar en stor kram!!!!!!
SvaraRaderaTänkte jag skulle ge dig en länk till en blogg du borde läsa. Just denna är efter cellgifterna innan beslut om ev SCT,
SvaraRaderahttp://gooliatt.wordpress.com/2007/06/28/cellgifter/
Hej! Du känner inte mig och jag känner igentligen inte dej! Första gången jag kom i kontakt med din blogg var när Madeleine(Lillpuddingen) tipsade mig och jag läste och jag blev så berörd och tagen. Saken är den att jag jobbar på Ica i vara i frukt avdelningen och säljer en viss potatisodlares knölar och fick höra att hans älskade dotter var sjuk! Sedan har vi tänkt på dej och undrat hur du mår. Och så idag berättade Johan att du hade en blogg och gav mig adressen! Det var då som jag såg att det var du! Hoppas att det är okej att jag följer dig här och jag kommer att länka dig till min blogg. Hoppas Det är okej också! Hur som helst, det du har drabbats av är så långt från rättvist som man kan tänka sig. Den best, det vildjur som har tagit över din kropp skall bekämpas och brytas ner. Och det kommer du att göra! Du som är omringad av vänner och familj som älskar dej och skulle göra vad som helst för dej! Du har människor omkring dej som inte bryr sig om huruvida du bär hår på huvudet eller att du är blek. De älskar dej ändå, för att du är du och för dem är du ändå vacker! Dessutom är du ung och stark! Dessutom fylld av en märkbar kämpar glöd! Odjuret kommer att kämpa mot dej men du kommer att riva ner besten och gå segrande ur eran fight! Du kommer att leva, vara lycklig! Du kommer ha en stark framtid och du kommer framförallt att leva lite klokare, lite visare och lite ödmjukare.
SvaraRaderaJag önskar dej all lycka!
Mvh/ Therese
Ber en bön och önskar dig all lycka...kommer följa med dig här på din blogg.
SvaraRaderaMvh/Johanna 25år och också Frisör