29 november 2011

Då var det igång igen då...
Hittills har det gått ganska bra. Jag mår inte speciellt illa (peppar peppar!) och jag har t.o.m. haft besök här idag av fina Mari.
Cellgiftsbehandlingarna ser lite annorlunda ut än sist. Nu får jag olika typer av cellgifter i droppform hela tiden på dygnet istället och vad som finns i vätskorna är tydligen lite annat. Varför kan jag egentligen inte riktigt svara på.

Gårdagen började med att jag fick sätta in en CVK vid mitt högra nyckelben igen. En saftdrink med Dormicum och sedan bar det iväg till operationsavdelningen. Den narkossköterskan var väldigt gullig och han höll min hand hela tiden. Sedan fick jag både röntga CVK'n, för att se så att den satt rätt, och ett ultraljud på hjärtat gjordes för att se så att det verkade kapabelt till att genomgå cellgifterna. Jag fick grönt kort på båda två!
Åter på avdelningen väntade mamma & pappa. Det blev ytterligare läkarundersökningar och information.

Det mesta av det ni just läste i ovanstående stycket kommer jag knappt ihåg! Hihi...
Jag har sagt det förut och jag säger det igen; Dormicum är en härlig drog! Man är fortfarande skärpt och medveten i situationen, men betydligt lugnare och minnet sviker. Men detta är ju faktiskt bara bra! Jag minns inget av obehag från igår.
Min filosofi är att ta den hjälp som finns, det finns liksom ingen idé att försöka spela tuff eller ha ont i onödan...

För det andra tror jag att jag kanske håller på att bli dum i huvudet eller något.
Jag känner mej positiv och mest som vanligt faktiskt! Chocken kanske inte har lagt sej än, vad vet jag... Förmodligen kommer väl någon sorts dipp här framöver ändå.
Vissa av sjuksköterskorna, undersköterskorna och kuratorn kom in till mej igår med huvudet på sned och tittade på mej med en sådan typisk "stackars-dej-blick" och säger egentligen inte så mycket vettigt. Jag hatar sånt! Bara så ni vet. Pjåska inte med mej, tyck inte synd om mej, säg inte att jag har det värst (för det finns alltid dom som har det värre) och klappa mej inte på huvudet!
Detta blir då en sådan krock när jag försöker att hålla huvudet uppe för att orka klara av det här både pyskiskt och fysiskt.
Mitt mål är, och har alltid varit, att få fortsätta vara Kristin och inte den här jävla sjukdomen som jag har haft oturen att få i min kropp.
Jag tror att det är min hjärna som är smartare än mej själv just nu, det är därför jag reagerar som jag gör...

Vill avsluta med ett varmt tack till alla er som på så flera olika sätt har visat att ni bryr er och finns där för mej!!! Jag känner att ni finns.