4 januari 2011

Nu måste det uppdateras för nu är det knappt så att jag själv hänger med.

Jag är INTE på Sahlgrenska och får cellgifter nu.
I två dagar har jag och mamma suttit uppe på avdelningen och väntat och väntat och väntat på provsvar och om behandlingen skulle sättas igång eller inte, men mina blodvärden är så låga och återhämtar sej så långsamt att läkarna inte tycker att det är värt att sätta in en ny behandling redan nu. Taktiken är att avvakta och se vad som händer i benmärgen. Därför ska jag nu ta nya prover och nytt benmärgsprov i början på nästa vecka. Alternativen för att gå vidare är många, men jag tänker inte dra upp alla dom här för då blir ni säkert bara förvirrade.

Måndagen på sjukhuset var kaos. Först fick jag veta att jag skulle dela rum med andra patienter. PANIK!!!!! Att kräkas inför publik eller att se och höra andra göra det har aldrig legat i mitt intresse. Speciellt eftersom det aldrig är någon annan i min ålder man i så fall får dela rum med heller. Så första timmen spenderades åt hysteriskt gråtande. När sjuksköterskan till slut kom för att ta prover fick jag inte fram ett ljud, mest hurklande. Som om det inte vore nog så illa att man är sjuk och mår dåligt. Sen känns det också otroligt jobbigt att behöva tänka på att inte prata för högt eller störa någon annan. Sekretessen blir också lidande på detta sätt, allt blir offentligt och jag hör mycket väl hur rumsgrannens tarmfunktion fungerar då ronden går... TACK, MEN NEJ TACK!
Därefter var det dags för ett Dormicumrus då jag skulle sätta in min nya CVK (Central VenKateter, dvs slangarna som är inopererade vid mitt högra nyckelben för att lättare kunna ta prover och ge cellgifter/dropp.) Väl nere på operationen kände jag mej inte speciellt påverkad och fick ytterligare något lugnande medel. CVK-insättningen gick jättebra och personalen var femstjärnig! Ibland blir man så jävla glad av att det finns rätt personer på rätt plats!
Efter att ha sovit av mej ruset en liten stund var det dags för benmärgsprovtagning."Min" fina Krista var egentligen placerad på akuten denna veckan, men kom upp på avdelningen bara för att sticka mej. Hon vet att jag tycker att hon gör det bäst av alla! Alldeles strax innan provet fick jag ny dos Dormicum som jag inte tror hann verka ordentligt innan det var dags. Jag minns ganska mycket i detalj vad som hände, men jag var ändå lugn. Det gjorde inte speciellt ont heller. Man börjar väl bli van nu...
Men sen! Efter det här var det "god natt jord!" för en stund. Haha! Enligt mamma snarkade jag högt och jag minns att sjuksköterskan Liselotte dök upp bakom ett draperi och vinkade. Jag lyfte huvudet, vinkade och dunkade sedan huvudet ner i kudden igen för att sova vidare.
Det var en dag i sus och dus!

Skönt är i alla fall att få slippa sjukhusmiljön nu för ett tag, att få komma ut i skogen och ta promenader och vara lite social. I övrigt är det inte mycket som händer. Man blir ju så jäkla isolerad och nästintill handikappad av att ha lågt immunförsvar. Det finns så mycket regler kring vad man får äta och inte äta, man får inte vistas i miljöer där det finns mycket folk, inte resa kollektivt, vara noga med att alla man träffar inte är sjuka eller har sjuka människor i sin närhet m.m. Det blir lätt långtråkigt till slut.

Åter till benmärgen. Ni vet att jag sist berättade att jag hade 9% leukemiceller (även kallade blaster) kvar. Vid senaste benmärgsprovet visade det 6,5%. MEN! Detta är så svårt att utläsa helt och hållet eftersom mina egna blodvärden nu är låga och man inte riktigt har något att jämföra med. Så vi ska inte ropa "HEJ" än...!

Angående stamcellstransplantationen som planeras att göras i februari så har man hittat en passande donator till mej. En 30-årig tjej från Tyskland. Jag ska alltså bli tysk! Jag som är så bra på att prata tyska. Hähä!